Artikel

Ögonvittnen till historien: konciliet i Nicaea i de antika källorna

Med anledning av 1700-årsjubileet av konciliet i Nicaea · Del 1 av 3

Pastor Dr. Glen L. Thompson

Wisconsin Lutheran Quarterly, årg. 122, nr 4 (hösten 2025) · Del 1 · Del 2 · Del 3

Eftersom det på senare tid har framförts vissa påståenden om vad som egentligen hände vid konciliet i Nicaea, eller om vi över huvud taget kan göra mer än gissa oss till hur förhandlingarna gick till, syftar följande studie till att granska förstahandsberättelserna för att se vad de säger oss om vad som ägde rum.¹ I sin Dialog mot luciferianerna, skriven omkring år 380, skrev den helige Hieronymus att man kunde ”läsa akterna [acta] och namnen på biskoparna vid konciliet i Nicaea”.² Omkring sjuttiofem år senare berättar kyrkohistorikern Sozomenos, i sin skildring av händelserna under åren efter konciliet, om hur de båda arianvänliga biskoparna Eusebius av Nikomedia och Theognis av Nicaea ”mutade den notarie åt vilken kejsaren hade anförtrott vården av handlingarna från konciliet i Nicaea och raderade sina [egna] underskrifter”.³ Dessa uppgifter antyder att något slags protokoll eller officiella handlingar fördes vid det berömda konciliet och att dessa hade en viss spridning efter 325. Tyvärr har de emellertid gått förlorade under seklernas lopp. Vad vi har är berättelser och minnesbilder från tre enskilda deltagare – kejsar Konstantin, Eusebius av Caesarea och Athanasius av Alexandria – samt en mycket kortfattad notis från Eustathius av Antiokia. Vi har också ett brev skrivet i själva konciliets namn. Utöver en del ytterligare spridda uppgifter måste historikerna fylla i resten av berättelsen om denna viktiga händelse utifrån redogörelser av varierande längd hos sju antika kristna historiker som levde och skrev under det och ett halvt sekel som följde efter konciliet.

Våra tre huvudsakliga ögonvittnen utgör en märklig trio, vilket kan illustreras genom deras respektive roller vid konciliet. Konstantin hade sammankallat konciliet men var uppenbarligen ingen vanlig deltagare. Även om han var närvarande vid öppnandet och under andra delar av förhandlingarna var han inte röstberättigad ledamot. Och ändå står det klart att han gjorde sin närvaro kännbar och att hans åsikt verkligen vägde tungt. Athanasius var vid denna tid en ung diakon och tjänade därför endast som rådgivare, och kanske som sekreterare, åt sin biskop Alexander. Hans inflytande utövades alltså kanske inte under konciliets officiella sessioner. Slutligen har vi Eusebius av Caesarea, den ende av de tre som var officiell deltagare och som framträder som en av de viktigaste gestalterna under förhandlingarna. Men som vi ska se var han redan misstänkt för arianism när konciliet inleddes och kunde först till slut rentvå sitt rykte, sedan han gått med på att underteckna den nyformulerade trosbekännelsen. Ingen av de tre räknades alltså bland de 250 eller fler ”vanliga” deltagande biskoparna som var närvarande.⁴ I det följande koncentrerar vi oss på vad de bevarade skrifterna från var och en av dessa tre säger oss om konciliet.

Konstantin, kejsaren

Konstantins tidiga förhållande till tron och kyrkan har varit föremål för ändlösa spekulationer. Konverterade han av politiska skäl? När såg han sin berömda syn på himlen? Om han verkligen blev en sann troende, när skedde det? Ny forskning gör det nu möjligt för oss att ställa samman en övertygande tidslinje och berättelse om Konstantin och hans förhållande till kyrkan under de två decennierna innan konciliet sammanträdde. Jag ska helt kort gå igenom denna tidslinje, eftersom dessa händelser påverkade kejsarens hållning till och mål för sammankomsten i Nicaea.

Den romerske historikern Werner Eck har haft en avgörande roll i att visa hur Konstantin gjorde slut på all förföljelse av kristna inom sitt område omedelbart när han tog makten i det yttersta väster år 306, även om detta på vissa håll kanske trädde i kraft först när han faktiskt fick kontroll, provins för provins, under de följande åren.⁵ Först drog han söderut genom Germanien och Gallien; troligast är att hans syn av ett himmelskt kors eller chi-rho ägde rum i Gallien vid mitten av år 310. Därefter ägnade han en tid åt att grubbla över synens innebörd och diskuterade den med lokala kristna religiösa experter, det vill säga biskopar. Han befann sig i Autun våren 311 och kan mycket väl då ha rådfrågat dess biskop Reticius. Han gjorde också ett flertal besök i Arles i Gallia Narbonensis och byggde en bro vid Köln, vilket förde honom in i kretsen kring Marinus och Maternus, de välkända biskoparna i dessa två städer.

Mellan sin beskrivning av synen och slaget år 312 som vann själva Rom åt Konstantin uppger Eusebius att kejsaren, sedan han beslutat att inte tillbe någon annan Gud, ”kallade till sig dem som var invigda i hans läras mysterier och frågade vem den Guden var och vad som avsågs med tecknet i den syn han hade sett”.⁶ Hosius av Córdoba tycks också under denna period ha anslutit sig till Konstantins följe som ett slags andlig rådgivare eller kaplan, en ställning han skulle behålla till nära slutet av kejsarens liv.⁷ Det var åtminstone delvis som ett resultat av dessa samtal under åren fram till segern vid Milviska bron som Konstantin blev övertygad om att hans himmelska chi-rho-syn hade kommit från de kristnas Gud och var ett tecken på hans ynnest och smörjelse.

Efter slaget stannade kejsaren flera månader i Rom och lärde känna ledarna för den romerska kyrkan, däribland biskop Miltiades.⁸ I och med Magnentius nederlag härskade Konstantin nu över hela den västra delen av riket, inklusive Nordafrika, och därför utfärdade han återigen omedelbart föreskrifter om religiös tolerans och ett allmänt återlämnande av kyrkans egendom även i dessa nya områden.

Sedan Konstantin återupptagit sina resor i början av år 313 började han emellertid ta emot vädjanden från de nordafrikanska donatisterna, som klagade över att de inte fick sin del av den återlämnade egendomen och som framförde andra anklagelser mot den katolske biskopen Caecilianus. Missnöjda med de lokala domstolarna vädjade de direkt till kejsaren om en förhandling där domare från Gallien skulle pröva saken. Konstantin gick med på detta och utsåg de tre ovannämnda galliska biskoparna – Reticius, Maternus och Marinus – att fullgöra detta uppdrag, men beslöt dessutom att hans nye bekant, den romerske biskopen Miltiades, skulle leda förhandlingen i Rom. Biskopen av Rom bjöd i sin tur in ytterligare femton biskopar att delta, vilket gjorde den rättsliga förhandlingen även till ett regionalt kyrkomöte. I oktober 313 frikände det Caecilianus på alla punkter.⁹ Donatisterna vädjade då ännu en gång till kejsaren, vilket ledde till ett andra kyrkomöte i Arles år 314. Denna gång var kejsaren själv och mer än två dussin biskopar närvarande, men återigen gick utslaget käranden emot.¹⁰ Hela tio år före konciliet i Nicaea var Konstantin alltså väl medveten om den splittrade kyrkan i Nordafrika och troligen också om den liknande novatianska splittringen i själva Rom. År 325 skulle en tredje grupp ha uppstått i Egypten – melitianerna.

Det tycks som om Konstantin avsåg att dessa tidiga ”kyrkomöten” i Rom och Arles skulle vara förhandlingar i enlighet med den normala romerska rättsprocessen, bara med kyrkans biskopar som ordförande i stället för världsliga ämbetsmän. De presiderande biskoparna utvidgade emellertid kretsen genom att bjuda in ytterligare biskopar från regionen och gjorde därmed förhandlingen även till ett regionalt eller provinsiellt kyrkomöte. År 318 skulle Konstantin officiellt ge de kristna möjlighet att föra mål till kyrkliga domstolar i stället för till världsliga domare; dessa biskopsdomstolars avgöranden skulle vara juridiskt bindande och kunde inte överklagas.¹¹ Under årtiondet mellan Milviska bron och Nicaea fick Konstantin alltså gradvis personlig erfarenhet av mindre lokala och provinsiella kyrkomöten liksom av kyrkans inre problem. När han sammankallade ett stort koncilium för hela kyrkan år 325 var det ett försök att inte bara lösa stora kyrkliga frågor, utan att göra det där han hade sett mindre kyrkomöten misslyckas – och att göra det i en form som stod i samklang med det rättvisa förfarande och den opartiska rättskipning som präglade den romerska rättstraditionen.

För ett sekel sedan samlade H.-G. Opitz på ett förtjänstfullt sätt de texter som rör denna utveckling, förtecknade och numrerade i kronologisk ordning som Urkunden (Urk.), i tredje bandet av sitt verk Athanasius Werke. Dessa texter finns nu tillgängliga med engelska översättningar på webbplatsen www.fourthcentury.com, tillsammans med korta inledningar och de konkurrerande kronologierna hos Opitz, Rowan Williams, Sara Parvis och senast Uta Heil m.fl. i fortsättningen av Berlinserien Athanasius Werke (band 3.3).¹² I det följande hänvisar jag till dessa dokument enligt Dok.-numreringen i den nya Berlinutgåvan.¹³

Konstantins vittnesbörd om konciliet i Nicaea kommer nästan helt från de brev han utfärdade, i synnerhet tio brev som direkt behandlar konciliet och dess efterspel och som han utfärdade mellan slutet av 324 och början av 328. Det tidigaste bevarade brevet från Konstantin som direkt behandlar det arianska problemet var ställt till både Alexander av Alexandria och Arius i ett fruktlöst försök att bilägga tvisten utan ett koncilium; det fördes till Alexandria av Hosius av Córdoba i slutet av 324.¹⁴ När kejsaren fick veta att detta uppdrag hade misslyckats utfärdade han ett nytt brev, nu förlorat, som sammankallade ett allmänt koncilium till Ankyra sommaren 325. I början av 325 sände han ut ett tredje brev som flyttade mötet till Nicaea, ett brev som endast finns bevarat på syriska.¹⁵ Hans erbjudande att betala resekostnaderna visar att han på allvar eftersträvade ett stort deltagande.

Sex brev från kejsaren som skrevs under veckorna och månaderna omedelbart efter konciliet finns bevarade. Bland dem finns det ganska långa kejserliga brevet till Arius, där han ger sitt fulla stöd åt konciliets kristologi och uppmanar Arius att återkalla sin lära.¹⁶ Några månader senare, när Arius inte svarade, offentliggjorde kejsaren ett edikt som bekräftade konciliets avsättning av kättaren och befallde att alla Arius skrifter skulle brännas vid dödsstraff.¹⁷

Ungefär samtidigt bekräftade ett brev till kyrkan i Alexandria Arius fall och uppmanade kyrkan att följa konciliets beslut, eftersom ”trehundra biskopars samfällda omdöme inte kan vara något annat än Guds lära”.¹⁸ Ett liknande brev riktades till kyrkan i Nikomedia, eftersom deras biskop Eusebius ”skamlöst” hade anslutit sig ”till denna fullständigt misskrediterade lögn” från Arius! ”Om”, fortsätter kejsaren, ”någon i sin dårskap vågar prisa eller ens med välvilja minnas dessa fördärvare, ska han hållas tillbaka … genom Guds tjänares ingripande, det vill säga genom mig.”¹⁹ Ytterligare ett kejserligt brev sändes till Theodotus av Laodikeia, en anhängare till Arius som uppenbarligen inte var närvarande i Nicaea, med en varning att inte låta sig påverkas vidare av Arius och hans anhängare.²⁰ Två andra brev från kejsaren är något senare, från slutet av 326 respektive 327, och visar hur kejsaren ännu inte hade gett upp hoppet om att återupprätta enheten i kyrkan genom att ta tillbaka en till synes botfärdig Arius.²¹

Ytterligare ett brev, från veckorna efter konciliet, var ställt till rikets kyrkor i allmänhet.²² Konstantin säger återigen tydligt att hans mål framför allt annat är ”att en enda tro, uppriktig kärlek och oföränderlig gudsfruktan mot den allsmäktige Guden ska bevaras bland den katolska kyrkans högst välsignade församlingar” (3.17.1). Liksom i andra brev kallar han sig συνθεράπων ὑμέτερος, ”er medtjänare” (3.17.2). Kejsaren ägnar sedan större delen av brevet åt de meningsskiljaktigheter om konkurrerande sedvänjor för påskfirandet som länge hade plågat kyrkan.²³ I sitt brev hävdar Konstantin att konciliet också i denna fråga hade nått enighet.²⁴

Konstantins vittnesbörd

Sedan vi nu har skisserat omständigheterna kring dessa brev från Konstantin kan vi vända oss till vad de specifikt säger om konciliet.

I sitt brev om att flytta mötet till Nicaea anger kejsaren tre skäl för flytten: ”eftersom biskoparna från Italien och övriga länder i Europa kommer, på grund av den utmärkta lufttemperaturen och för att jag själv ska kunna vara närvarande som åskådare och deltagare [κοινωνὸς] i det som ska göras” (Dok. 22.2). Det första målet tycks inte ha uppnåtts, ty så vitt vi vet var de enda västerländska biskopar som deltog en enda biskop från Italien (förutom de två präster som företrädde biskopen av Rom), en från Spanien, en från Gallien och en från Africa proconsularis (Kartago).

I sitt brev till kyrkorna (Dok. 30), skrivet strax efter konciliet, börjar Konstantin med att ange skälen till förhandlingarna. Hans högsta prioritet, säger han, är att ”en enhet i tron, en uppriktighet i kärleken och en enhällig hängivenhet i tillbedjan av den allsmäktige Guden skulle kunna bevaras bland den katolska kyrkans högst välsignade församlingar” (Vit. Const. 3.17.1). Han drog slutsatsen att detta krävde att ”alla biskoparna, eller åtminstone flertalet av dem, sammankallades till samma plats för ett koncilium där de kunde överlägga om varje punkt i vår allraheligaste religion. Därför samlade vi så många som möjligt, och jag själv var också närvarande som en av er; ty jag vill inte förneka det som jag särskilt gläder mig över – att jag är er medtjänare” (3.17.2).

Därefter ger han emellertid mycket få detaljer om själva förhandlingarna: ”Alla punkter undersöktes då ingående, tills ett beslut fördes fram i ljuset som befanns vara godtagbart för honom som ser allt, och som ledde till en enhällig överenskommelse och inte lämnade något kvar som kunde vålla splittring eller strid i trosfrågor” (3.17.2).

Det är bara i frågorna kring påsken som han utvecklar sina resonemang. Vid konciliet ”diskuterades också frågan om vår heligaste dag, påsken, och det beslutades i samförstånd att alla, överallt skulle fira den på en och samma dag” (3.18.1), det vill säga att alla kyrkor skulle följa de sedvänjor som praktiserades ”i staden Rom, i hela Italien, Afrika, hela Egypten, Spanien, Frankrike, Britannien, Libyen, hela Grekland och dioceserna Asia, Pontus och Kilikien” (3.19.1). Mellan dessa två uttalanden beskriver Konstantin olika sidor av problemet – att påsken enligt vissa beräkningar ibland skulle infalla två gånger samma år (3.18.4), och att när olika påskdatum användes kunde kristna på vissa platser fira påsktidens högtider medan kristna på andra platser fortfarande var upptagna av fastetidens bot och fasta (3.18.6). Troligen som en återspegling av diskussionerna vid konciliet hävdar han också att en riktig och enhetlig metod för att beräkna påskens datum och fira den gick tillbaka på Kristus och hans apostlar (3.18.2–3), att konciliets lösning tydligare skulle skilja kyrkan från judarna och deras högtider (3.18.3–4), att den skulle hjälpa kyrkan att förbli enad trots att dess medlemmar var så vitt spridda geografiskt (3.18.5), och att den redan tillämpades i stora delar av kyrkan (3.19.1). Slutligen förklarar han att ”allt som beslutas i biskoparnas heliga församlingar ska betraktas som ett uttryck för Guds vilja” (3.20.1) – en hållning han skulle fortsätta att hävda även i framtiden, samtidigt som han fick hantera verkligheten med rivaliserande kyrkomöten och deras ofta motstridiga beslut.

I sitt brev till alexandrinerna (Dok. 29 = Decr. 38.1–9), som också skrevs strax efter konciliet, berättar han något mer om de andra debatter som hade förts i Nicaea:

Alla punkter som tycktes tvetydiga eller som möjligen kunde leda till splittring har diskuterats och noggrant granskats. Må den gudomliga Majestäten förlåta det tyvärr väldiga antal hädelser som somliga skamlöst uttalade mot vår mäktige Frälsare, vårt liv och vårt hopp, när de förkunnade och bekände sådant som strider mot de av Gud inspirerade Skrifterna. Mer än trehundra biskopar, anmärkningsvärda för sin måttfullhet och sin skarpsinnighet, var eniga i att bekräfta en och samma tro, en tro som har vuxit fram i överensstämmelse med sanningarna i Guds lag. Arius ensam hade blivit vilseledd av djävulen och befanns vara den ende som var inställd på att främja detta ogudaktiga ofog, först bland er och sedan även bland andra. … Detta avgörande, fattat genom trehundra biskopars samfällda omdöme, kan inte vara något annat än Guds lära, särskilt där den helige Ande har gjort den gudomliga viljan klar genom att lägga den i sinnet hos så många värdiga personer. (4–5, 8)

Den grundliga diskussionen av de kristologiska frågorna, försvaret av arianska idéer från vissa av de närvarande, den slutliga enigheten om den bibliska läran och fördömandet av Arius och hans åsikter – alla dessa sidor av konciliet är belagda. Och kejsaren lämnade konciliet övertygad om att dess samfällda visdom hade inspirerats av Gud själv.

Ytterligare ett kejserligt brev som skrevs strax därefter var ställt till kyrkan i Nikomedia (Dok. 31 = Decr. 41.1–17), och i det beskriver Konstantin sina kontakter med deras biskop Eusebius, som bara motvilligt hade undertecknat konciliets beslut. Denne Eusebius, som inte ska förväxlas med kyrkohistorikern och biskopen av Caesarea, var ursprungligen biskop i Berytos (Beirut) och blev biskop i Nikomedia någon gång efter 314. Där kom han att stå i nära förbindelse med Licinius, den Augustus som residerade där och härskade över östra riket, och hans hustru Constantia, Konstantins syster. Eusebius förbindelse med Licinius blev en belastning när denne besegrades av Konstantin år 324. I detta brev säger Konstantin att Eusebius hade ”deltagit i tyrannens grymhet” och att ”många omständigheter tydligt visar oss att han helt stod under tyrannens beskydd” (9). Ännu skarpare: ”I samma stund som sammandrabbningen mellan de motstående arméerna var nära förestående sände han i hemlighet ’ögon’ för att spionera på mig, och det saknades bara lite för att han skulle ha bistått tyrannen med väpnad hjälp” (10).

I detta brev försöker Konstantin visa folket i Nikomedia att deras biskops brokiga politiska förflutna motsvarades av hans teologiska villfarelser. Det gör han genom att säga till prästerskapet att vid konciliet, ”där jag själv var närvarande, såsom mitt samvete krävde”, var hans ”enda önskan att upprätta fullständig enhet, och i synnerhet att vederlägga och förkasta denna fråga som började genom alexandrinen Arius vanvett men snabbt vann styrka genom Eusebius onda och fördärvliga förespråkande” (13).²⁵ Han fortsätter:

Käraste och mest ärade vänner, hur envist (ty hans samvete hade dömt honom) och hur skamlöst anslöt sig inte denne Eusebius till denna fullständigt misskrediterade lögn! Han sände i hemlighet andra som budbärare för att bearbeta mig, och han bad om mitt stöd i någon mån, eftersom han fruktade att han, om han blev avslöjad i en så stor synd, skulle drivas bort från sitt hedervärda ämbete. Gud är mitt vittne om detta (må han fortsätta att visa godhet mot mig och mot er), ty Eusebius förvrängde mitt omdöme och kom runt mig på ett lömskt sätt, vilket också ni kommer att få veta. Vid den tiden gjordes allt som han ville, och han dolde alla sina onda avsikter i sitt eget sinne. (14)

Dessa försök att bakvägen påverka kejsaren måste ha gjorts av Eusebius och Arius övriga bundsförvanter antingen strax före konciliet eller, troligare, under konciliets debatter. Att Eusebius ”dolde” sin verkliga ståndpunkt bekräftas av andra antika författare.²⁶ Slutligen fortsatte Eusebius och hans meningsfrände Theognis av Nicaea, även sedan konciliet hade avgjort saken, att stödja Arius och de andra som hade anatematiserats men fortfarande ”blåste upp splittringens eld till lågor” (15), och därför lät Konstantin förvisa även dem (16).²⁷

Dessa beskrivningar av Konstantin är dyrbara, eftersom de skrevs så nära händelserna i tid. I övrigt skymtar vi bara dessa händelser inom de större litterära sammanhangen hos 400-talets kyrkohistoriker, som inte heller alltid är opartiska. Ändå passar, som vi ska se, det som kejsaren säger väl in i den bild som våra andra ögonvittnen ger oss.

Vi bör kanske också notera en sak som inte finns vare sig i Konstantins eget vittnesbörd eller hos något av våra andra ögonvittnen. Under de senaste decennierna har det ofta hävdats att Konstantin påverkade konciliet att anta en bestämd kanon för Nya testamentet. Detta bygger löst på ett brev där Konstantin ber Eusebius av Caesarea att låta framställa femtio praktfulla exemplar av de heliga Skrifterna (τῶν θείων γραφῶν) för den växande kyrkan i hans nya huvudstad Konstantinopel.²⁸ Eusebius placerar detta brev i bok 4, ett slags bilaga till hans kejsarbiografi, tillsammans med andra brev som visar kejsarens omsorg om kyrkan, vilket gör det svårt att datera. Men eftersom brevet bekräftar att den nya huvudstaden växte snabbt, måste det rimligen dateras till flera år efter stadens invigning år 330. Brevet nämner inte heller specifikt Nya testamentet eller några kanonfrågor, och inte heller Nicaea. Sokrates Scholastikos, som sammanställde sin Kyrkohistoria ett sekel senare, placerade brevet omedelbart efter Konstantins fyra brev från konciliets slut (Doks. 25, 28–30) med den enkla rubriken ”Ett annat brev”. Detta öppnade uppenbarligen dörren för de felaktiga påståendena att konciliet diskuterade och fastställde den nytestamentliga kanon med Konstantins medverkan. Det finns ingenting i de antika källorna som stöder detta.

Fortsättning i Del 2 →

Noter

¹ Längs vägen kommer vi också att citera kyrkohistorierna av Sokrates (Scholastikos), Sozomenos, Theodoret, Rufinus, Philostorgios och den så kallade Anonyma kyrkohistorien (CPG 6034, ofta felaktigt tillskriven Gelasius av Kyzikos). Om inget annat anges avser denna artikel alltid respektive författares kyrkohistoria (Hist. eccl.), och vi anger endast bok- och avsnittsnummer. För Eusebius skiljer vi mellan hans Kyrkohistoria (Hist. eccl.) och hans Konstantins liv (Vit. Const.).

² Denna kommentar finns i kap. 20, där Hieronymus argumenterar för att luciferianerna borde visa förlåtelse mot sina ångerfulla motståndare. Han åberopar sedan Nicaea till stöd, eftersom arianerna där fick tillfälle att ångra sig och tas upp igen i gemenskapen.

³ Εὐσέβιος ὁ Νικομηδείας ἐπίσκοπος καὶ Θεόγνιος ὁ Νικαίας παραπείσαντες τὸν ὑπὸ τοῦ βασιλέως ἐπιτραπέντα φυλάττειν τὴν γραφὴν τῆς ἐν Νικαίᾳ συνόδου ἀπήλειψαν τὰς ἑαυτῶν ὑπογραφὰς (Eccl. hist. 2.21.6).

⁴ Om antalet biskopar, se nedan.

⁵ Se Werner Eck, ”Eine historische Zeitenwende: Kaiser Constantins Hinwendung zum Christentum und die gallischen Bischöfe”, i Konstantin der Grosse: Kaiser einer Epochenwende, red. F. Schuller och H. Wolff (Lindenberg: Kunstverlag Josef Fink, 2007), 69–94. För Konstantins förflyttningar före Nicaea, se T. D. Barnes, The New Empire of Diocletian and Constantine (Cambridge, MA: Harvard University Press, 1982), 68–76.

⁶ τοὺς τῶν αὐτοῦ λόγων μύστας ἀνεκαλεῖτο, καὶ τίς εἴη θεὸς [οὗτος] ἡρώτα τίς τε ὁ τῆς ὀφθείσης ὄψεως τοῦ σημείου λόγος (Eusebius, Vit. Const. 1.32).

⁷ Eusebius, Hist. eccl. 10.6.1–3.

⁸ Han tågade in i staden den 29 oktober 312 och befann sig i Milano i mitten av januari 313. Richard Krautheimer (Corpus basilicarum christianarum Romae [Pontificio istituto di archeologia cristiana, 1937–77], 5:10, 90), John Curran (Pagan City and Christian Capital: Rome in the Fourth Century [Oxford University Press, 1999], 93–95) och andra har hävdat att en dedicatio – en överlåtelse till kyrkan av den kejserliga Lateranegendomen i Rom i syfte att uppföra en kristen basilika – ägde rum den 9 november 312, bara två veckor efter Konstantins intåg i Rom. I grunden var detta kejsarens tackoffer, hans ex voto, för segern.

⁹ Optatus av Mileve, Mot donatisterna 1.23.

¹⁰ Kanoner finns bevarade, liksom ett brev från kyrkomötet till Sylvester som också förtecknar några av de närvarande biskoparna (båda utg. av C. Munier, Concilia Galliae a.314–a.506 [Brepols, 1963], 4–13).

¹¹ Codex Theodosianus 1.27.1. För en kommentar till denna utveckling, se John Dillon, The Justice of Constantine: Law, Communication, and Control (Ann Arbor: University of Michigan Press, 2012), 147–54.

¹² Originalverket var H.-G. Opitz, Athanasius Werke 3.1.1–2 (Berlin: de Gruyter, 1934). Eftersom de flesta dokumenten är odaterade har andra sedan dess föreslagit alternativ till den kronologi som Opitz föreslog; se särskilt Rowan Williams, Arius: Heresy and Tradition, rev. uppl. (Grand Rapids: Eerdmans, 2002); Sara Parvis, Marcellus of Ancyra and the Lost Years of the Arian Controversy, 325–345 (Oxford: Oxford University Press, 2006); H. C. Brennecke, U. Heil m.fl., Dokumente zur Geschichte des Arianischen Streites (Athanasius Werke 3.1.3 [Berlin: de Gruyter, 2007]). Heils analys finns på s. xix–xxxviii. Vi följer detta bands kronologi och hänvisar till varje dokument med det Dokumenten-nummer (Dok.) som det har tilldelats där. Se översiktstabellen på https://www.fourthcentury.com/documents-of-the-early-arian-controversy/.

¹³ Observera att även om det nya bandet Athanasius Werke 3.1.3 ger översättningar av alla Dokumenten, återger det inte originaltexterna, utom för de få dokument som har lagts till Opitz ursprungliga förteckning. Originaltexterna med parallella översättningar finns tillgängliga på webbplatsen www.fourthcentury.com.

¹⁴ Dok. 19 = Eusebius, Vit. Const. 2.64.

¹⁵ Dok. 22. Eduard Schwartz återöversatte den bevarade syriska texten till grekiska i sin ”Zur Geschichte des Athanasius, VI.”, i Nachrichten von der Königlichen Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen, Philologisch-historische Klasse (Göttingen: Lüder Horstmann, 1905), 289; omtryckt i Eduard Schwartz, Gesammelte Schriften (Berlin: de Gruyter, 1959), 3:155–56.

¹⁶ Dok. 27 = Athanasius, Decr. (Till försvar för den nicenska definitionen) 40. Hans vädjan till Arius återfinns i avsnitt 17: ”gode Arius, … förstår du inte att du offentligt har blivit utestängd från Guds kyrka? Du är förlorad (var fullt förvissad om det), om du inte, med tanke på ditt eget bästa, fördömer din nuvarande dårskap.”

¹⁷ Dok. 28 = Decr. 39.1–2.

¹⁸ Dok. 29 = Decr. 38.1–9; citatet är från avsn. 8.

¹⁹ Dok. 31 = Decr. 41.1–17; citaten är från avsn. 14 och 17.

²⁰ Dok. 32 = Decr. 42.1–3.

²¹ Det första av dessa brev, Dok. 33, som tycks vara från senare delen av 327, finns bevarat endast hos Sokrates (Hist. eccl. 1.25.7–8). Det ger den landsförvisade Arius tillstånd att resa till kejsarens hov för att söka en eventuell upprättelse. Det verkar som om Arius verkligen övertygade kejsaren om sin sinnesändring, och kejsaren skrev därför till Alexander (Dok. 37, bevarat endast i den Anonyma kyrkohistorien) och bad honom att för enhetens skull ta emot den ångerfulle mannen. Det verkar som om Alexander hade dött när brevet kom fram. Arius ställning skulle förbli oavgjord fram till hans död några år senare.

²² Dok. 30 = Eusebius, Vit. Const. 3.17–208.

²³ I Syrien, Mesopotamien och andra områden i öster följde man traditionella judiska metoder, medan det latinska västerlandet och Egypten använde en metod som säkerställde att påsken alltid infaller på en söndag. Diskussioner av större eller mindre intensitet hade förts i nästan två sekler utan att någon överenskommelse hade nåtts.

²⁴ I brevet uppmanar han alla ”att anta det resonemang som har visat sig vara sunt och att fastställa detta firande av den allraheligaste dagen” (12). Liksom i den arianska frågan hade verkliga framsteg gjorts, men den keltiska kyrkan, till exempel, skulle i denna fråga fortfarande gå i otakt med den latinska kyrkan i ytterligare tre och ett halvt sekel.

²⁵ Sedan Arius skickats i landsflykt efter Nicaea övertog Eusebius av Nikomedia ledarskapet för anhängarna av en teologi av ariansk typ i östra riket, i så hög grad att gruppen kom att kallas ”eusebianerna”. Se David M. Gwynn, The Eusebians: The Polemic of Athanasius of Alexandria and the Construction of the “Arian Controversy” (Oxford: Oxford University Press, 2007).

²⁶ Mest talande är kanske att Philostorgios, som skrev flera generationer senare utifrån ett eunomianskt kristologiskt perspektiv, höll med om att Eusebius och de andra arianer som undertecknade trosbekännelsen i Nicaea gjorde det med dubbelhet (J. Bidez, red., Philostorgius: Kirchengeschichte, GCS 21 [Berlin: de Gruyter, 1981], 1.9).

²⁷ Det tidigare nämnda brevet från Konstantin till Theodotus av Laodikeia (Dok. 32), skrivet under samma tidsperiod, upprepar samma sak: ”Detta kan du lätt lära dig av det som har hänt Eusebius och Theognius. De behandlade den allraheligaste religionen med smädligt, berusat våld, och när de befann sig i det slutna sällskapet av sitt rövarband fortsatte de att vanhelga vår Frälsare Guds namn, även sedan de hade beviljats nåd. De borde ha rättat sitt tidigare misstag, särskilt sedan fullständig enighet hade nåtts vid konciliet. Men i stället befanns de vid denna tid stå fast vid sina tidigare orimligheter” (1).

²⁸ Eusebius, Vit. Const. 4.36. Κατὰ τὴν ἐπώνυμον ἡμῖν πόλιν; brevet finns också hos Sokrates, Hist. eccl. 1.9; Theodoret, Hist. eccl. 1.16.1–4; Anonyma kyrkohistorien 3.4.1–5; Nikeforos, Hist. eccl. 8.27; och Cassiodorus, Hist. tripart. 2.16.1–5.