Artikel

Han kom som profetiornas uppfyllelse

Del 2 av 2

Pastor Dr. John C. Lawrenz

Först framlagt vid ett symposium vid Dr. Martin Luther College 1993 · Del 1 · Del 2

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre. Profetians Gud är den Gud som definierar sig själv, ”Jag är den Jag Är”. Som sådan är han ”Herren [hebr. Jahve]! Herren! – en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning. Han bevarar nåd mot tusenden och förlåter brott, synd och skuld, men låter ingen bli ostraffad” (2 Mos 34:6-7). Gamla testamentet bekräftar detta. Förlåtelse, liv och frälsning framträder i Israel av idel nåd, fastän svek och avfall fanns överallt. Patriarkernas arvingar fick sitt arv oväntat. Isak föddes av föräldrar som hade passerat åldern för att få barn (Hebr 11:11). Jakob var den yngre tvillingen (1 Mos 25:23). Juda var en fjärde son (1 Mos 29:35) och en slarver (1 Mos 38). Judas arvinge var avkomma till en blodskamsförbindelse (1 Mos 38:30). I den ena historiska händelsen efter den andra ser vi principen soli Deo gloria. Guds befrielse av Israel ur Egypten följde en plan som bara Gud trodde på. Israel knorrade, Mose gav upp, men Gud höll fast vid den (2 Mos 5). På samma sätt följde Josuas första stora seger i Kanaan, intagandet av Jeriko, en stridsplan som trotsade all konventionell militär visdom (Jos 6). Den krävde ett förnuftsvidrigt förtroende. Israel skulle ropa ner stadsmurarna efter att under tystnad ha gått runt staden en gång om dagen i sex dagar och sju gånger den sjunde dagen. Och det fungerade. Äran för Israels seger över Jeriko tillföll till 100 % Herren. Andra ”segrar ryckta ur nederlagets käftar”, som Sanheribs nederlag på kung Hiskias tid (2 Kung 19), förebådar de universella nåde- och domsgärningar som föregriper vår Herre Jesu Kristi första och andra ankomst. Frälsning av nåd allena är temat i Paulus brev, särskilt Romarbrevet och Galaterbrevet.

Dom blev Israels lott när Israel sköt nåden åt sidan. Tänk på Israels här vid Horma. Herren hade dömt sitt folk till fyrtio års vandring, eftersom de vägrade att strida på Herrens sida för att erövra Kanaan. När de ändrade sig, blev de svårt slagna (4 Mos 14:44-45). Tänk på hur Elis söner hädiskt använde den heliga arken som en lyckoamulett (1 Sam 4). Det ledde till att den första helgedomen i Shilo förstördes (Jer 7:12-14). Tänk på hur det avfälliga Juda på Jeremias tid betraktade Jerusalem och templet som okränkbara (Jer 4:10; 8:11) och hur Hesekiel i en syn såg Guds härlighet lämna Guds hus (9:3; 10:18; 11:23).

Vi tror ock på Jesus Kristus … vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria. Födelsen framträdde som frälsningens port redan i Edens lustgård. Där lovade Gud att syndens och syndens upphovsmans tyranni skulle få ett slut genom en kvinnas avkomma. Det första evangeliet, Första Moseboken 3:15, är märkligt. Herren formulerade sitt budskap i ett språk som helt och hållet passade Adams och Evas värld. Om Herren hade använt ord som Betlehem, Golgata, Josefs grav eller till och med Jesus, hade dessa ord bara varit tomma ljud för Adam och Eva. Ormbett och att trampa på en orms huvud var däremot erfarenheter som Adam skulle möta i en fallen värld. Adam och Eva skulle få se giftets livsfarliga, men inte nödvändigtvis dödliga, kraft. Samtidigt lärde de sig hur ett krossande slag mot huvudet kunde stoppa en orm tvärt mitt i dess slingrande. Därför liknar Första Moseboken 3:15 mycket av Gamla testamentets profetia. Gud använde ord och begrepp som människor kunde förstå på sin tid, väl medveten om att trons ögon skulle se verkligheten när den äntligen kom.

I generationer var födslar ett konkret bevis på Guds löfte. Genom Abrahams avkomling skulle alla folk på jorden bli välsignade (1 Mos 12:3). Gud sade till David att en ättling i hans släktlinje skulle ta över Davids önskan att bygga ett gudshus åt Herren (2 Sam 7:11-16). Jesajas telning (11:1) ur Isais döda stubbe i Juda var Jesajas underbara barn (9:6-7) och jungfruns son, som han såg på långt håll (7:14). Mika sade att detta barn skulle födas som ett litet barn i Betlehem (5:2). Eftersom födelsen var så viktig, var den en kvinnas största välsignelse. Omvänt var ofruktsamhet ett kors att bära. Med födelsen kom hoppet om att motgiftet mot döden var nära. Den gyllene tråd som löper genom hela Gamla testamentet är att Gud från evighet skulle låta en Son avlas för att frälsa mänskligheten. Eva trodde det. Jesaja lovade det. Maria fick uppleva det.

Till och med tabernaklet och dess efterföljare, templet, förkunnade inkarnationen. Gud finns överallt, som Salomo förklarade i sin invigningsbön (1 Kung 8:27). Ändå sade Gud till sitt folk att det också skulle finnas en bestämd plats, utvald av honom, där han skulle uppenbara sitt namn (5 Mos 12:5). Tabernaklet, ett tält, fyllde denna funktion från Moses dagar till Elis död. Tältet hade varit förknippat med Guds löfte ända sedan floden. Då hade Noa blickat profetiskt in i framtiden. Han såg Guds välsignelse bo i Sems tält, i vars skugga mänsklighetens övriga grenar skulle finna välsignelse (1 Mos 9:27).

Helgedomen från Salomo till Kristus var en murad byggnad, templet i Jerusalem. Vare sig den var ett flyttbart tält eller en fast byggnad, hade helgedomen en förgård för tvagning och offer. Som en del av den fulla uppenbarelsen av sin nåd i Nya testamentet instiftade Jesus sakrament, det ena ett bad och det andra hans kropp och blod. Jesus jämförde sin kropp med helgedomen (Joh 2:19-21) och anklagades av judarna för att ha hotat att riva templet i Jerusalem (Mark 14:58). I sitt första kapitel talar aposteln Johannes om att Ordet för en tid ”tältade” bland sitt folk (Joh 1:14). Att förlåten i templet brast vid Jesu död betydde slutet för den jordiska helgedomen som en bild av Guds boning bland sitt folk (jämför Matt 27:51 och Hebr 10:20).

Vi kan till och med se inredningen i helgedomen som laddad med mening. Det heliga i helgedomen hade en ljusstake och ett brödbord. Jesus kallade sig själv livets bröd (Joh 6:31-35) och världens ljus (Joh 8:12; 9:5). Förbundsarken i det allra heligaste innehöll tre föremål: manna, två stentavlor och Arons stav (Hebr 9:4). Mannakrukan påminner om Guds försyn och omsorg i öknen. På stentavlorna fanns Guds ord inskrivet, givet av Gud till hans profet Mose. Arons stav fanns där eftersom Gud hade använt den för att bekräfta att Aron med rätta var den som var utvald att frambära offer för synd. Jesus är Kristus, ”den smorde”. Som sådan är han försynens Kung, det profetiska Ordet och den som frambar det tillfyllestgörande offret som mänsklighetens fullkomlige överstepräst. Det var på arkens lock som försoningsblodet stänktes. Genom Jesu blod blir Gud och syndare försonade (Rom 3:25; 5:10).

Vi tror ock på Jesus Kristus … pinad under Pontius Pilatus. Ingenting i profetian går upp mot det som den helige Ande uppenbarade för Israel om Kristi lidande. Psalm 41 och 55 talar om den som förrådde honom. Jesaja 53 beskriver djupet av Kristi förnedring i döden. Psalm 22 ger oss själva de ord som Jesus talade när han led helvetets kval på korset.

Till dessa direkta profetior måste läggas offrens rika profetiska bildspråk. Varje lamm, bock eller tjur som göt sitt blod förebådade Jesu offer. En rad handlingar var föreskrivna i Gamla testamentets offerritual. Offret måste föras till en plats som Gud hade bestämt. Det gjordes till ett ställföreträdande offer genom handpåläggning. Ett offer krävde död. Tonvikten låg på att blodet stänktes för försoning. En del av offret förtärdes av eld. Innebörden av dessa handlingar är betydelsefull. Jesus och Jesus allena är Guds utvalda offer. Han är vår ställföreträdare. Ingenting mindre än hans död kunde räcka som betalning för synderna. Hans blod täcker oss. Om Jesus säger Paulus: ”Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod” (Rom 3:25), och: ”Kristus har älskat oss och utgett sig själv för oss som en offergåva, ett väldoftande offer åt Gud” (Ef 5:2).

Gamla testamentets blodiga offer betalade egentligen inte för synden. De frambars för ouppsåtliga synder, som troende hade begått i ett svagt ögonblick (3 Mos 4:1). Offren frambars av troende som behövde försäkran om att deras svaghetssynder inte skulle skilja dem från Gud eller från Israels församling.

De fyra blodiga offren behandlas i Tredje Moseboken, kapitel 1-7. Offergåvorna frambars vanligen i par. Syndoffret erkände att en viss synd hotade relationen mellan syndaren och Gud. Det åtföljdes vanligen av ett brännoffer. Genom att helt brännas upp förkunnade brännoffret den fullständiga förlåtelse som Gud erbjöd. Skuldoffret frambars när en person erkände att han hade syndat mot sin nästa. Det kombinerades vanligen med ett gemenskapsoffer, av vilket en del förtärdes på altaret och en del delades i en försoningsmåltid. Varje lamm, bock eller tjur som göt sitt blod förebådade Jesu offer. Den stora försoningsdagen uppfylldes när Jesus stänkte sitt heliga, dyrbara blod för att en gång för alla tillfredsställa rättfärdigheten hos en helig Gud, som samtidigt ville förkunna sin rättfärdiggörande kärlek. ”… vi är helgade, genom att Jesu Kristi kropp har offrats en gång för alla” (Hebr 10:10).

Vi tror ock på Jesus Kristus … nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Upphöjelsen av Jesus, han som frivilligt hade gett allt för att frälsa mänskligheten, förebådas på många ställen hos profeterna. Nästan utan undantag förutsäger de en omvälvning i de sista dagarna, en del med enkla och raka ord, andra i storslagna syner. Ett förödmjukat Israel ska upprättas. Förtorkade ben ska få liv (Hes 37). Krigen ska upphöra (Jes 2:4; Mika 3:4). Döden ska förlora sin udd (Hos 13:14, citerat i 1 Kor 15:55). Fångenskapen ska föras bort i fångenskap (Ps 68:19, citerat i Ef 4:8). Herren ska stiga upp i höjden (Ps 68:19; Apg 1:11). Gud ska regera bland sitt folk (Sak 9:9-13; Matt 21:5). De som tillhör Herren ska finna vila (Jer 50:34; Matt 11:28).

Den föregående översikten över profetior och profetiska teman är bara en översikt, men den ger en viss uppfattning om hur brett Herren Jesus Kristus förutsägs och förebådas. En del av de punkter som anförts ovan är profetior som Nya testamentet identifierar som sådana. Andra är det inte. Det är dessa senare som de följande styckena handlar om. Hur långt kan en tolkare gå när det gäller att se Kristus i Gamla testamentet?

Gud gav Israel en grundlig lektion i ämnet vila. I de tio budorden fanns Guds bud att vila på den sjunde dagen (2 Mos 20:8-11; 5 Mos 5:12-15). Det sjunde året var ett vilans år för åkrarna, fruktträdgårdarna och vingårdarna (3 Mos 25:1-7). Det var också en tid för att frige slavar och efterskänka skulder (2 Mos 21:2; 5 Mos 15:1-15). Året efter vart sjunde sabbatsår, det vill säga det femtionde året, återgick fädernejorden till sina ägare (3 Mos 25:13). Sabbat betyder vila. Jesus uppfyller sabbaten, enligt Hebreerbrevet (4:1-13), genom gåvan av evigt liv.

Men hur är det med vilan i den sjunde månaden? Är det rätt att i den sjunde månadens högtider se samma vila som Hebreerbrevet talar om?

Vår metod blir att gå från det vi vet för att komma fram till ett svar på vår fråga. Vi börjar med påsken, den första månadens stora högtid. Nya testamentet behandlar påskhögtiden ganska ingående som en uppfylld profetia. Paulus identifierade Jesus som det slaktade påskalammet (1 Kor 5:7). Aposteln Johannes påpekar att Jesu död inträffade vid påsken (Joh 13:1). Två dagar i rad kände Johannes döparen igen Jesus som Guds Lamm som tar bort världens synder (Joh 1:29, 36). Med ord som ekar av beskrivningen av påskalammet i Andra Moseboken 12:5 sade Petrus: ”… ni blev friköpta … med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist” (1 Pet 1:18-19). Med tanke på hur förstlingskärven av sädesskörden lyftes fram inför Herren dagen efter sabbaten som följde på påsken (3 Mos 23:9-14), kallar Paulus Jesus ”förstlingen av de insomnade” (1 Kor 15:20). Paulus förutser att Kristi uppståndelse ska ge dem som tillhör honom kraft att också uppstå (1 Kor 15:23). Dessutom firade Jesus påsk med sina lärjungar på skärtorsdagen på ett sätt som bara kan förstås som uppfyllelse. Påskmåltidens bröd och vin helgades av Jesus till att vara tecken på ett nytt förbund. Dessa påskmåltidens element skulle vara de yttre tecken i, med och under vilka de troende skulle ta emot den kropp och det blod som offrades till förlåtelse för mänsklighetens synd. Påsken var dessutom en segerfest. Påskoffret i Egypten hade avvärjt dödsängeln. Det signalerade befrielse från slaveriet. Jesu död som det uppfyllda påskoffret förebådade dödens nederlag på tredje dagen. Kristi uppståndelse gjorde Guds förklaring om frihet från synden möjlig. Det är han ”som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom 4:25).

Påsken var den första av tre vallfartshögtider då varje vuxen man i Israel skulle träda fram inför Herren (2 Mos 23:14-17). Den var så viktig att Gud befallde de hebreiska fäderna att undervisa sina barn om dess innebörd (2 Mos 12:26-27). Fäderna berättade år efter år för sina barn hur Gud med stark hand och uträckt arm hade fört Mose och Israel ut ur slaveriet i Egypten. Jesus, Johannes döparen och Paulus lärde sig dessa lärdomar väl som barn. De fick också lära sig om den vallfartshögtid femtio dagar efter påsken som markerade slutet på den årliga sädesskörden (3 Mos 23:15-22; 4 Mos 28:26-29) och som blickade tillbaka på givandet av de tio budorden på Sinai berg.¹² Apostlarna firade dess uppfyllelse sju veckor efter Jesu död och uppståndelse. På den betydelsefulla pingstdagen utgöt den helige Ande sin kraft över ett pånyttfött Guds folk – inte ett folk under Gamla testamentets lag, utan ett nytt Israel som hade befriats av evangeliet.

Den apostoliska Skriften lär att påsk och pingst uppfylldes i de mäktiga händelser som förde Kristi första ankomst till dess segerrika fullbordan. Men hur är det med den tredje vallfartshögtiden, lövhyddohögtiden, som inföll mitt i den sjunde månaden i det judiska året under Gamla testamentets tid? Hur är det med detta veckolånga firande, som på Jesu tid kallades ”den stora högtiden”?¹³ Och hur är det med den heliga dag som inledde den sjunde månaden, basunhögtiden? Ingen av dessa dagar förklaras uttryckligen i uppfyllelsens sammanhang, även om försoningsdagen, som inföll mellan de två i den sjunde månaden, förvisso gör det.

Vad var dessa högtider i den sjunde månaden i sitt gammaltestamentliga sammanhang? Basunhögtiden var årets främsta nymånadsfest. Den inledde den sjunde månaden. Då blåste prästerna i sina basuner (3 Mos 23:23-25; 4 Mos 29:1-6). Försoningsdagen, tio dagar senare, var en dag av fasta och självförsakelse för folket (3 Mos 16:29; 23:27-32). På denna dag lade den judiske översteprästen av sig sina vackra prästkläder och gick in i det allra heligaste med blodet från ett offer för att sona sina egna och Israels synder (3 Mos 16; 23:26-32). Lövhyddohögtiden var däremot en veckolång festtid som började vid fullmånen i den sjunde månaden. Den markerade bärgandet av sommarens frukter, som hade mognat trots att det inte hade regnat under de föregående sex månaderna. Lövhyddohögtiden var en tid då man flyttade ut ur familjens hus för att bo i tillfälliga hyddor. Dessa provisoriska bostäder påminde om de tillfälliga hyddor som Israel använde under de fyrtio år av ökenvandring som föregick Israels intåg i det utlovade landet (3 Mos 23:33-43). Lövhyddohögtiden var den tid då Gamla testamentets kungar läste Mose lag och invigde nya ting (2 Krön 5:3; Neh 8:14-18). Profeten Sakarja avslutar sin framtidssyn med att människor från alla folk strömmar till Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden (14:16-21).

I Nya testamentet framställs sanningar som påminner om den sjunde månadens högtider, även om ingen av dem uttryckligen gör kopplingen. Vårt utlovade arv finns i himlen (1 Pet 1:3-4). Vi får veta att de goda gärningar som vi gör i tro på vägen till vårt ”utlovade land” ska följa oss. I himlen ska vi få njuta frukterna av det arbete som Kristus har drivit oss till. Jesus säger om denna frukt: ”er frukt ska bestå” (Joh 15:16). Samma tanke återkommer i Uppenbarelseboken. Där säger Johannes att de heligas gärningar följer dem in i evigheten (14:13). Men vi får vårt utlovade arv endast om vi förnekar oss själva och det vi har gjort (Matt 16:24; Mark 8:34; Luk 9:23) och helt förlitar oss på Jesu försonande blod (1 Joh 2:2; 4:10; se även Rom 3:25; Hebr 2:17). De heligas ord på den yttersta dagen kommer inte att vara självberömmande (Matt 25:37-39). De heligas hopp kommer att vara det blod som Jesus utgöt. Detta blod bärs fram till Fadern i hans allra heligaste av den som är både präst och offer (Hebr 9:12, 24). Hebreerbrevets författare visar att Kristi försoning fullbordades vid hans första ankomst och flyttar sedan denna försoningsgärnings verkan till den slutliga domen: ”liksom människan måste dö en gång och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. Och han ska träda fram en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom” (9:27-28). Den rättfärdiggörande domen ska föregås av basunljud (1 Kor 15:52; 1 Tess 4:16) och följas av en tid av evigt firande. När Kristus kommer tillbaka för att döma levande och döda, ska han inleda en följd av händelser som ger vila åt dem som i livet trodde på kraften i hans död och uppståndelse. Som konungarnas Konung ska han ge hela människans historia dess mening. På den dagen ska han förnya himmel och jord och allt som finns i dem.

Kan man inte säga att den sjunde månadens heliga dagar i Gamla testamentets kalender är precis lika profetiska som påsk och pingst? Jo, naturligtvis! Den sjunde månadens högtider förebådar den fullkomliga vila som de troende väntar på vid Kristi andra ankomst. De gör det på samma sätt som påsk och pingst en gång uppfyllde de händelser som förutsades i den profetiska uppenbarelsen med avseende på hans första ankomst. Gud använde de tider som inramade jordbruksåret i Kanaan för att påminna sitt folk om sina kärleksgärningar i det förflutna. Detta vet vi. På motsvarande sätt formade Gud vår- och höstskördarna för att förbereda sitt gammaltestamentliga folk för deras härliga framtid i Kristus. När vi har utvecklat innebörden av den sjunde månadens alla tre högtider, har inget skriftställe kullkastats. Skriften har inte blivit bruten.

Om vi går varsamt fram, står vägen öppen för oss att mätta oss med Kristi fullhet i Gamla testamentet. Samtidigt måste vår entusiasm tyglas av vetskapen om att den kristna kyrkan har lidit skada till följd av vårdslös tolkning.

Österns kyrka påverkades starkt av 200-talets kyrkoman Origenes och av den tolkningsskola som hade sitt centrum i Alexandria i Egypten. Origenes fick Skriften att passa sin tids lärda uppfattningar. Han kan betraktas som fadern till alla moderna försök att tvinga Skriften att rätta sig efter mänsklig visdom. Origenes tog anstöt av Skriften när delar av den skildrade livet med alla dess skavanker. Han hade inget tålamod med skenbara motsägelser i texten. Varken vulgär realism eller slarvig rapportering var värdig Guds tankar. Därför övertygade Origenes sig själv och sina efterföljare om att se en djupare mening bortom Skriftens enkla utsagor. Snart blev det på modet att se flera nivåer av dold mening bakom varje textställe, särskilt i Gamla testamentet. Skriftens enkla, bokstavliga mening sköts åt sidan till förmån för symboliska, bildliga, moraliserande och mystiska tolkningar.

En del av detta trängde in i den västliga kyrkan. Det var dock inte filosofin som fick tolkningen att spåra ur. Det var traditionen. Upptagna, tyngda kyrkomän förlitade sig allt mer på fromma åsikter. Dessa samlades av ansedda kyrkliga auktoriteter och fördes vidare. Traditionen utvecklades till kanonisk rätt när den politiska stabilitet som Romarriket hade skapat upplöstes och det tomrum som uppstod fylldes av medeltidens oordning och okunnighet. På Luthers tid hade Skriften blivit kyrkans fånge. Den medeltida kyrkan hade sina traditionella läror. Den gick till Bibeln för att finna belägg för dem, i stället för tvärtom.

Luther vände de troendes blickar mot Skriftens egen auktoritet. Bibeln ensam hade makten att förklara sig själv, hävdade Luther. Ordens enkla betydelse i sitt sammanhang måste tas på allvar. Eftersom den sanna kyrkan tillhörde dem som mättades av ord och sakrament, väntade sig Luther att välnärda hjärtan skulle ledas av den helige Ande att bekänna sanningen rätt och förnuftigt. Lekmän som var rustade med Skriften var, menade han, mäktigare än påvar och koncilier. På alla sätt ledde Luther de människor som läste sina biblar tillbaka till Herren Jesus Kristus, inte till mänsklig visdom eller mänsklig tradition.

Där Luther stod bör vi stå. Vi bör inte gå längre än Luther och hamra in Skriften i en systematisk, med våld harmoniserad dogmatisk konstruktion. Det skulle leda till död ortodoxism. Inte heller bör vi låta en from önskan att förbättra människor och att framtvinga en utåt sett bättre kristen gemenskap avleda oss från den mödosamma uppgiften att granska Skriftens ord och sammanhang. Det vore en innehållslös pietism. Vi bör inte heller gå i takt med Origenes moderna lärjungar. De avmytologiserar och dissekerar det som Gud uppenbarade för länge sedan. I stället för att ge Bibeln mening lämnar de Ordet tomt. Inte heller bör Skriften betraktas som ett religiöst ”de starkastes överlevnad”. Guds sanning utvecklades inte ur osammanhängande primitiva klotter till en lunta som fortfarande behöver redigeras. Framför allt bör vi som är arvtagare till ett konservativt, bekännelsetroget arv inte på medeltida vis följa vad våra kyrkomän säger, rätt eller fel, därför att vi är för upptagna, för jäktade eller för okunniga.

Kyrkohistorien kan ge oss ett mycket gott skäl att uppskatta den unika plats som den uppfyllda profetian intar i Guds plan. Att finna Kristus i Gamla testamentet är rätt lära. En livstid av omsorgsfulla undersökningar kommer dock inte att ge färdigförpackade dogmatiska paket. Att finna Kristus i Gamla testamentet kräver skickligheten hos en god historisk-exegetisk tolkare. Ändå kommer inte ens vår mest genomarbetade analys att förklara hur Anden på ett förborgat sätt verkar, när han river ner förnuftet och bygger upp en tro att leva av. Att finna Kristus uppenbarad på ett konsekvent sätt under hela det 1 500 år långa tidsspann som skiljer profeten Mose från aposteln Johannes gör det så gott som omöjligt att upphöja en enskild människas eller en enskild generations visdom till Skriftens domare och jury. Vår upptäckt av Kristus i Gamla testamentet tillåter oss inte heller att upphöja den synliga kyrkans och dess kyrkomäns traditioner till något heligt och okränkbart. Herren Jesus är kyrkans sista ord, inte tvärtom.

Ja, Herren Jesus Kristus, så som profeterna förutsåg honom och apostlarna förkunnade honom, är allt för oss!

Noter

¹² Pingsten som årsdag för givandet av de tio budorden hör till den judiska traditionen. Israel fullbordade vandringen från Egypten till Sinai i den tredje månaden, ”på den dag då den tredje månaden började” (2 Mos 19:1). Påsken inföll mitt i den första månaden, vilket lämnar två veckor. Till de två veckorna läggs den andra månadens 28 eller 29 dagar. Lägg sedan till tre dagars förberedelse (2 Mos 19:15) till den dag som inledde den tredje månaden. Om uppslåendet av lägret före förberedelserna (2 Mos 19:2) tog ytterligare fyra dagar, skulle tiden mellan den första påsken i Egypten och givandet av de tio budorden ha varit 50 dagar (14+29+4+3).

¹³ Den judiske historikern Josefus ansåg lövhyddohögtiden vara den heligaste och största av de hebreiska högtiderna, Antiquitates Judaicae VIII, iv, 1. Jesus hedrade denna högtid (Joh 7), som hade fler offer än någon annan högtid (4 Mos 29).

Pastor Dr. John C. Lawrenz (1943–2024) inledde sin tjänst som pastor i Zion Lutheran Church i Gainesville, Florida. Därefter tjänade han som rektor för Michigan Lutheran Seminary och för Dr. Martin Luther College samt som professor i Gamla testamentet vid Wisconsin Lutheran Seminary. Vid Brandeis University avlade han en masterexamen och en doktorsexamen i främmande språk, följda av en PhD i medelhavsstudier. Han avslutade sin tjänst som grundande rektor för Asia Lutheran Seminary i Hongkong, där han även undervisade. Han deltog i flera viktiga arkeologiska utgrävningar i Israel, reste till Israel med sina studenter i hebreiska och Gamla testamentet, tjänstgjorde under sina sabbatsperioder i en rad olika världsmissionssammanhang och var en uppskattad talare inom hela Bekännande evangelisk-lutherska konferensen (CELC). Dr. Lawrenz kallades hem till härligheten den 22 september 2024.

Bibelcitaten är hämtade ur Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15).