Artikel

Han kom som profetiornas uppfyllelse

Del 1 av 2

Pastor Dr. John C. Lawrenz

Först framlagt vid ett symposium vid Dr. Martin Luther College 1993 · Del 1 · Del 2

Detta har kristna gemensamt: de vet att Herren Jesus Kristus är allt för dem. Hans första ankomst ger mening åt allting. Hans andra ankomst kommer att avgöra varje sak. Från evighet planerade Gud Fadern sin Sons ankomst. Sonen följde lydigt Faderns manus. Gud den helige Ande håller världen underrättad genom mänskliga språkrör. Apostlarna vittnar: ”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst” (2 Pet 1:16). Som ögonvittnen ger de oss de säkra fakta ”om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag han togs upp till himlen, efter att ha gett sina befallningar genom den helige Ande till de apostlar som han hade utvalt” (Apg 1:1-2). Detta apostoliska ögonvittnesbörd är dock bara det ena av de två vittnesbörd vi har för att stärka och befästa vår tro. ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss” (2 Pet 1:19). Vi har den uppfyllda profetian.

Profetian förkunnar och förutsäger – därav den kärnfulla formuleringen profeter förkunnar och profeter förutsäger. När profetian förkunnar står den bergfast.¹ Den omfattar de stora sanningarna om människans synd och Guds nåd. När profetian förutsäger är den däremot ofullständig, även om den är precis lika fast. Profetian kräver uppfyllelse. Innan Jesus föddes var hans liv och verk ”ännu inte”. Det räckte för profeterna att tro att Guds kärlek, som ännu inte hade uppenbarats i hela sin fullhet, var lika säker som Guds egen existens.

Ändå hade varken Mose, Jesaja eller David hela bilden. När dessa män profeterade om en Frälsare som ännu inte hade kommit, sträckte sig deras tro framåt. Profeterna längtade efter att få se och höra sin Frälsare i hans fulla uppenbarelse. Gud lät i sin vishet profeternas längtan förbli obesvarad. Betyder detta att profeternas ord var verklighetsfrämmande, osammanhängande svammel? Nej. Mose, Jesaja, David och de andra profeterna var inga trevande sökare som grep efter halmstrån. Kristi Ande verkade i dem. Gamla testamentets profeter ”sökte och forskade”; de ”försökte förstå vem eller vilken tid Kristi Ande i dem syftade på” (1 Pet 1:10-11).

Guds slags profetia var mer än en meteorologs prognos för morgondagens väder. En profets ord prövades med ett enkelt test, som ges i Femte Moseboken 18:14-22, särskilt verserna 21 och 22. Om en profet förutsade rätt, hade Gud talat. Men om ett budskap förkunnades i Herrens namn och inte slog in, var Gud inte med profeten, och profetens ord skulle inte tros. Under årens lopp lade Gud samman en mosaik av det som skulle komma, en profetia i taget. Till slut fanns tillräckligt mycket för att troende människor skulle se Jesus för den han var när han kom.

Jesus var själv en profet. Men eftersom han var Profeten, skilde han sig från de andra. Liksom de förkunnade han. Till skillnad från dem uppfyllde han. Jesus visste vem han var och varför han hade kommit. Hebreerbrevets författare säger oss: ”Därför säger Kristus när han träder in i världen: … Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen står det skrivet om mig” (Hebr 10:5, 7; citerat från Ps 40:7-9). Han var Gud i mänskligt kött, det fullkomliga vittnet som uppenbarar Guds fullkomliga kärlek. Han visste att han var den som profeterna hade förutsagt. ”Tro inte”, sade Jesus, ”att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17). Jesus ville att världen skulle veta att han var bekräftelsen på allt som profeterna hade skrivit. På vägen till Emmaus ”förklarade [han] för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna” (Luk 24:27). Jesus började med Mose och gick igenom alla profeterna. Han hade gott om tid att göra det. Vandringen på sju engelska mil (drygt elva kilometer) från Jerusalem till Emmaus tog förmodligen ett par timmar. På påskdagens kväll påminde Jesus den inre kretsen av lärjungar om att ”allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, profeterna och psalmerna” (Luk 24:44). Tidigare hade han med eftertryck sagt: ”Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett” (Matt 5:18).

Hade lärjungarna lätt för att foga samman profetia och uppfyllelse? Inte till en början! Jesus tillrättavisade sina efterföljare för att de var ”tröga … i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt” (Luk 24:25). Liksom profeterna behövde apostlarna Kristi Ande för att öppna deras sinnen. Men när sambandet mellan profetian och Herren Jesus Kristus väl hade klarnat, blev den uppfyllda profetian en dyrbar och mäktig kraft i den apostoliska undervisningen. Aposteln Paulus skrev: ”Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger” (Rom 15:4). Petrus betraktade den uppfyllda profetian som ”ett ljus som lyser på en dyster plats” (2 Pet 1:19).

Nya testamentet är fullt av citat från och anspelningar på Gamla testamentet som för samman Jesus och profetian. Apostlarnas sätt att använda Gamla testamentet kunde variera. Matteus och de andra evangelisterna fäster dussintals gånger uppmärksamheten på profetia och uppfyllelse med inledningsfraser som ”Då uppfylldes det som var sagt genom profeten” eller ”Det står skrivet”. Efter dessa ord följer direkta citat. Det finns över fyra dussin sådana i evangelierna och Apostlagärningarna. Petrus och Johannes anförde Psalm 118:22 i Apostlagärningarna 4:11, ”stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten”, för att inför Stora rådet inskärpa vad judarna hade gjort och vad Gud hade gjort av det. Stefanus använde i Apostlagärningarna 7 Gamla testamentets historiska berättelser för att försvara sig mot anklagelsen att han motsatte sig lagen och templet. Hans meddiakon Filippus gav etiopiern en Kristuscentrerad tolkning av Jesaja 53 (Apg 8:32-33). Utöver de direkta citaten ekar Nya testamentet av Gamla testamentet i sitt val av ord och uttryck. Ett bra exempel är orden från himlen vid Jesu förklaring på berget (Matt 17:5). ”Han är min älskade Son” är hämtat från Psalm 2:7, ”I honom har jag min glädje” från Jesaja 42:1, och de avslutande orden, ”Lyssna till honom!”, från Femte Moseboken 18:15.

Hur är det då med oss, vi som lever mellan Jesu första och andra ankomst? Vi har det apostoliska ordet som ett ovedersägligt vittnesbörd om den historiske Jesus. Vår tro, som är född av Ordet, stärks varje gång vi hör Skriftens vittnesbörd om vår Herres födelse, död, uppståndelse och himmelsfärd. Vi tror, fastän Jesus inte är hos oss i köttet så som han en gång var hos sina lärjungar. Varför tror vi? Därför att Kristi Ande övertygar oss om att Jesus levde och dog och uppstod för oss.

Någon kanske invänder att det har funnits andra som gjort anspråk på ett andligt uppdrag. Också de är historiska gestalter! Hur är det med Gautama Buddha och Muhammed? Med Zarathustra och Konfucius? Med Joseph Smith och David Koresh? Icke-kristna religioner har gjort anspråk på människors själar med hänvisning till etiken, karisman, den intellektuella skärpan eller den höga moraliska känsligheten hos märkliga människor som dyker upp då och då i historien. Kristendomen är annorlunda. Den är den sanne Gudens sanna uppenbarelse genom en sann människa, vars ankomst förutsades av gudomligt inspirerade språkrör från historiens allra början. Herren Jesus Kristus är unik. Han är det människoblivna Ordet, som det första kapitlet i Johannesevangeliet förkunnar. Människogjorda religioner definierar Gud med mänskliga ord, uttalade av mänskliga tungor. Gud ensam definierar sig själv. Han är ”Jag är den Jag Är” i Andra Moseboken 3:14. Profetiorna om det människoblivna Ordet banar väg för Jesu unika liv. Apostlarnas vittnesbörd slår igen dörren för varje tvivel om att han är unik. ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss”, och vi ”gör rätt i att hålla [oss] till det som till ett ljus som lyser på en dyster plats” (2 Pet 1:19).

Men nu uppstår frågan: Hur håller vi oss till profeterna när de talar om Herren Jesus Kristus? Hur håller vi den profetiska sanningens lampa brinnande? Eftersom vår syndiga natur strider mot Kristi Ande i oss, kan vi ställa en bättre fråga: Hur undviker vi att släcka profetians ljus?

Den som bortser från sambandet mellan profeterna och apostlarna släcker profetians ljus. Skriften är en enhet. Liksom de två ögonen i vårt huvud ser vart och ett av testamentena Kristus. Det ena förutsäger. Det andra uppfyller. Tillsammans ger de oss andligt ”djupseende”. Gamla testamentets profetior är som trådarna i en stor gobeläng eller som penseldragen på en konstnärs duk. Håll näsan intill konstverket, och inte mycket är tydligt. Ta ett steg tillbaka, och motivet blir uppenbart och överväldigande. När vi tar ett steg tillbaka och ger akt på både profetia och uppfyllelse, kan vi instämma med profeten Jesaja och aposteln Paulus: ”De som inte har fått budskapet om honom ska se, och de som inte har hört ska förstå” (Rom 15:21; Jes 52:15).

Ett annat sätt att släcka det profetiska ljuset är att låta Gamla testamentet definiera Nya testamentet i stället för tvärtom. Vi vet att ett av våra ögon är dominant. Så är det också med Skriften. Om det förbundsförhållande som Gud upprättade med Israel vid Sinai berg säger Nya testamentet: ”Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom 10:4). Kärnan i saken är att Gud rättfärdiggör syndare genom tro utan gärningar. Gamla testamentets berättelse om det otrogna Israel är ett enda gigantiskt bevis på att människor inte kan hålla ett löfte om trofasthet mot Gud. Jesus kom inte för att bli en ny lagstiftare och på nytt lägga mänskligheten under oket. Han kom i stället som den enda människan i hela historien som kunde vara helig och förbli helig. Det gjorde han för att Gud skulle kunna tillräkna alla sin Sons rättfärdighet som en fri gåva. Det profetiska ordet är som en praktfull ram kring en vacker bild av Frälsaren. Det är en strålande infattning för den gnistrande ädelsten som Kristi fullkomliga liv är.

Skriften ger oss själv en bild av detta. Gamla testamentet är en skugga, medan Nya testamentet är verkligheten. Det säger Paulus i Kolosserbrevet 2:17 när han behandlar Gamla testamentets ceremoniella föreskrifter: ”Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus.”² Hebreerbrevets författare (10:1) behandlar Gamla testamentets blodsoffer, som Gud hade befallt genom Mose. Sådana offer hör till lagen, som ger ”en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt”.³

Gamla testamentets sanning vecklas ut i Nya testamentet. Profeternas ord är knoppar. Hela blomman finns i knoppen, men sanningen är tätt hopvecklad och delvis dold. Sanningen blir inte fullt synlig och kan inte uppskattas fullt ut förrän blomman slår ut. Jesus är blomman.

Ytterligare ett sätt att kväva kraften i det profetiska vittnesbördet är att manipulera texten. Ordet har sista ordet. Skriftens förste och siste författare, Mose (5 Mos 4:2; 12:32) och Johannes (Upp 22:18-19), varnar allvarligt för att manipulera Guds ord. Vi får aldrig i profeternas budskap finna något om Kristus som lägger till något till det som apostlarna tydligt förkunnar. Inte heller får vi ta ifrån profeterna något av den fulla bredd av inspirerad insikt som de, drivna av Anden, förde fram om Kristi mysterium.

Hur stor del av Gamla testamentet är profetia? Allt? Det mesta? Delar av det? Bara de avsnitt som i Nya testamentet tydligt identifieras som profetior? Hur vi besvarar frågan påverkar tolkningen.

Paulus säger att de troende i Guds hus är ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20). Paulus lär alltså att två grupper av författare har lagt vår tros grund. Apostlarna var vittnen. Men det var också profeterna. Apostlarna visste att profetian inte var begränsad till de sexton skrivande profeterna (Jesaja till Malaki), som vi omedelbart förknippar med profetia. Hebreerbrevets författare säger: ”Mose var betrodd i hela Guds hus, som en tjänare, för att vittna om det som sedan skulle förkunnas” (Hebr 3:5). Aposteln Petrus försäkrar: ”Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. Ni är barn till profeterna …” (Apg 3:24-25). Om David säger Petrus: ”… han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Messias uppståndelse …” (Apg 2:30-31). Mose, Samuel och David är väl valda representanter för de gudsmän som talade i alla tre delarna av den hebreiska Bibeln: Lagen, Profeterna och Skrifterna.

Går det för långt att säga att hela Gamla testamentet är profetia? Innehåller inte Gamla testamentets trettionio böcker historia, levnadsteckningar, moralisk undervisning, drömmar, samtal och mycket mer? Jo, det gör de. Dessa mänskliga drag förebådar Jesu fulla mänsklighet, särskilt de oskrivna detaljer som aposteln Johannes säger skulle kunna fylla hela världen med böcker (Joh 21:25). Om Kristus håller vi fast vid att ”i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt” (Kol 2:9). Vidare tror vi aposteln Paulus när han säger: ”i honom är ni uppfyllda” (Kol 2:10). Nej, det går inte för långt att säga att varje del av den inspirerade Skriften på något sätt pekar på Kristus, och att vi genom Guds ord, Gamla och Nya testamentet, kan tillägna oss den utlovade fullhet som Gud vill att vi ska ha i Kristus. Vi har denna uppmuntran: ”håll fast vid det du har lärt dig och blivit övertygad om … de heliga Skrifterna som kan göra dig vis så att du blir frälst genom tron på Kristus Jesus” (2 Tim 3:14-15). Luther skrev i sin kommentar till 2 Samuelsboken 23:1-5:

Vi kristna har Bibelns mening och innebörd, eftersom vi har Nya testamentet, det vill säga Jesus Kristus, som utlovades i Gamla testamentet och som sedan kom och förde med sig Skriftens ljus och sanna mening … Ty detta är den allt avgörande punkten, som allting hänger på. Den som inte rätt och sant har eller vill ha denne man som heter Jesus Kristus, Guds Son, han som vi kristna förkunnar, han ska hålla händerna borta från Bibeln – det är mitt råd. Han kommer förvisso att gå om intet. Ju mer han studerar, desto blindare och dummare blir han, vare sig han är jude, tatar, turk, kristen eller vad han än vill kalla sig.⁴

Det är inte nödvändigt att varje del av Gamla testamentet är profetisk i samma grad. En del av det profeterna säger lyser som strålkastare. Annat kastar bara en svag skugga. Profeternas bidrag liknar dem som lemmarna i kyrkan, Kristi kropp, ger. Varje lem är en del av kroppen, men alla lemmar är inte ögon eller öron. Vissa lemmar fyller mindre, men ändå viktiga, funktioner. Den ram som Gamla testamentet sätter kring Kristus har många vinklar. Infattningen har många sidor. Knoppen har många kronblad. Skuggan har många konturer.

Det är alltid klokt att börja med de avsnitt som Nya testamentet identifierar som uppfyllda profetior. Det är de strålkastare som lyser starkast. De är de ljus i vars sken vi lär oss att omsorgsfullt genomsöka resten av Gamla testamentet. De identifierade profetiorna visar oss den helige Ande i arbete som tolkare. En sak slår oss genast: de flesta citaten handlar om Jesu person och verk. Ibland förstår vi sambandet mellan profetia och uppfyllelse omedelbart. Ibland är den helige Andes tolkning inte vad vi skulle ha väntat oss. Detta understryker varför profeterna måste utforska sina profetior med flit.

De profetior som citeras i Nya testamentet berör alla aspekter av Frälsaren: vem Jesus är, vad Jesus kom för att göra, var han skulle framträda, när och hur Guds plan skulle förverkligas och varför Jesus är så viktig. Några exempel får belysa detta. Enligt David är Jesus både Herren Gud (Ps 110:1; Matt 22:44) och sann människa (Ps 8:5-7; Hebr 2:6-8), och ändå var han utan synd enligt Jesaja (53:9; 1 Pet 2:22). Jesu verksamhet skulle äga rum i Galileen, så som Jesaja hade sagt (9:1-2; Matt 4:15-16).⁵ Ändå skulle Frälsaren framträda i Jerusalem enligt Sakarja (13:7; Matt 26:31). Jesus kom för att undervisa mänskligheten om Guds vägar (Ps 78:2; Matt 13:35), för att bära människornas svagheter och sjukdomar (Jes 53:4; Matt 8:17) och för att hela deras sår, så som Jesaja förutsade (53:5; 1 Pet 2:24). Enligt Sakarja skulle hans lärjungar överge honom (13:7; Matt 26:31) och lämna honom att genomborras av hans fiender (12:10; Joh 19:37). Han skulle hänga förbannad på ett trä (5 Mos 21:23; Gal 3:13).⁶ Ändå skulle inget ben i hans kropp krossas (Ps 34:21; Joh 19:36),⁷ och hans kropp skulle inte heller förmultna i graven (Ps 16:10; Apg 2:31). I stället skulle han sitta på Guds högra sida i härlighet (Ps 110:1; Apg 2:34). Frälsningen skulle uppenbaras i de sista dagarna och åtföljas av att den helige Ande utgöts (Joel 2:28-32; Apg 2:17-21). Anden skulle i sin tur utgjutas genom predikan, enligt Jesaja (61:1-2; Luk 4:18-19). Och varför denna utgjutelse? ”Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn” (Apg 10:43).

När vi har uttömt studiet av de profetior som direkt identifieras med Jesus, ställer vi oss vid sidan av profeterna, som ”sökte och forskade” och ”försökte förstå vem eller vilken tid Kristi Ande i dem syftade på” (1 Pet 1:10-11). I en kort uppsats går det bara att ge ett urval av vad som kan finnas. Vi ska använda orden i den apostoliska trosbekännelsens andra artikel. Den är en sammanfattning av den apostoliska läran om Jesus. Vid sidan av trosbekännelsens ord och uttryck om Jesus ska vi ställa upp de begrepp och teman i Gamla testamentet som förebådade den fulla sanningen i Nya testamentets budskap.

Vi tror ock på Jesus. Jesus är det särskilda namn som Gud valde åt Marias son (Luk 1:31).⁸ Det betyder ”Herren frälser”. Gamla testamentet är en rad frälsningsgärningar från Herrens sida: Noa och hans familj som bevarades i arken (1 Mos 6-9), Jakobs avkomlingar som fördes genom Röda havet (2 Mos 14), Israel som bars på örnvingar till Guds berg (2 Mos 19:4) och in i det utlovade landet som en fårskock som leds av sin herde (Ps 78:52-55), trollkarlen Bileam som hindrades i sitt uppdrag att förbanna Guds folk (4 Mos 22-24), Josua vid Ajalon när solen stod stilla (Jos 10) och vid hans avsked, när han påminde om Guds frälsningsgärningar i det förflutna (Jos 24),⁹ Gideon som segrade vid More med en ynka handfull män (Dom 7), Samuel som vände Israels öde vid Eben-Eser (1 Sam 7), David som fällde Goljat (1 Sam 17), Ester vid purim, Daniel i lejongropen (Dan 6) och Israels kvarleva som fördes tillbaka till Sion på Esras och Nehemjas tid.

Vi tror ock på Jesus Kristus. Kristus betyder ”den smorde”. Jesus var kallad att fullborda allt det som Gamla testamentets smorda försökte, men misslyckades med, att göra. Arons prästerskap tjänade Guds folks andliga behov i Shilo i nästan 400 år. Präster smordes för att frambära offer (Hebr 5:1), för att skilja mellan det som var ceremoniellt rent och det som var orent (3 Mos 10:10) och för att undervisa folket (3 Mos 10:11; Mal 2:7). Men prästerna nådde inte upp till Guds krav på fullkomlighet. Prästerna var syndare, alltifrån Aron, som gjorde guldkalven (2 Mos 32:1-6), till Elis söner, som vanhelgade helgedomen (1 Sam 2:12-17, 22, 25).¹⁰

Gud smorde kungar till att vara folkets herdar (2 Sam 5:2; 7:7) och väktare av Guds sanning (5 Mos 17:18-20). Några, som David och Salomo, tjänade folkets andliga behov, men alla hade fötter av lera. Davids synd med Batseba och hans mord på Uria utlöste en rad uppror som slet sönder rikets väv. Trots all sin vishet regerade Salomo inte väl när han bröt mot de tre förbud som Mose (5 Mos 7:25) och Josua (Jos 23:7, 12) hade gett – förbuden mot blandäktenskap, mot förbund med kanaanéerna och mot avgudadyrkan. Saul, Israels förste kung, tog sitt eget liv (1 Sam 31:4). Sidkia, Juda siste kung, bländades efter att ha sett de kungliga ättlingarna slaktas, medan Jerusalem och templet låg i rykande ruiner (2 Kung 25:7).

Profeter smordes för att säga sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen (1 Kung 17:24; 22:16). Under Gamla testamentets sista århundraden var profeterna de stora gestalterna. De predikade synd och förkunnade nåd för att bevara ett fördärvat, avgudadyrkande Israel från att drabbas av lagens förbannelser, som det så väl hade förtjänat. Profeterna hejdade dock inte Israels glidning mot undergång. Misslyckandet hos dessa och hos alla Gamla testamentets ”kristusar” lärde Israel att hoppas på en bättre Kristus som skulle komma.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son … När profeten Hosea talade för Guds räkning sade han: ”När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer man kallar dem, desto mer drar de sig undan” (Hos 11:1-2). Herren utvalde Israel bland alla folk för att visa sin vilja att ta in människosläktet i sin familj. Genom förbundet som slöts vid Sinai utvalde den himmelske Fadern Israel som den förstfödde bland alla folk (2 Mos 4:22; Jer 31:9).

Denna sanning förnyades i varje generation genom friköpandet av de förstfödda (2 Mos 13:11-13). Vid uttåget ur Egypten friköptes stammarnas förstfödda genom att en man ur Levi stam avskildes för varje förstfödd. Eftersom leviterna inte räckte till, måste några förstfödda friköpas med fem siklar silver (4 Mos 3:11-13, 41). Pengar fortsatte att användas för att friköpa de förstfödda i de följande generationerna.¹¹ Leviterna förblev ”lösenpriset” under resten av Gamla testamentets tid. Deras särskilda uppgifter var att tjäna vid altaret, bränna offer och undervisa i lagen (5 Mos 33:8-10). ”Förstfödd” är också en term som används om den messianske arvingen till Davids tron (Ps 89:28).

Hur stark tanken på den förstfödde än var i Gamla testamentet, kunde varken leviterna eller israeliterna göra mer än förebåda Guds enfödde Son. Israel kunde inte besvara en Faders fullkomliga kärlek med en egen fullkomlig kärlek. Från första början visade sig Israel vara en förlorad son. ”Våra fäder i Egypten tog inte lärdom av dina under, de tänkte inte på dina många nådegärningar utan gjorde uppror vid havet, vid Röda havet” (Ps 106:7). Domarbokens inledande kapitel berättar hur generation efter generation vek av från tron. Det levitiska ”prästerskapets” misslyckande i Israel framträder i Domarboken 17-19. Senare vanärade tio av stammarna sin förstfödslorätt genom att böja sig för kalvar (1 Kung 12:28-30), något som deras fäder en gång hade gjort vid Sinai berg (2 Mos 32:4, 8). Israels och Juda riken visade sig vara överdrivet religiösa. De hade riter, offer och gudar i överflöd. Men profeterna fördömer denna religion med sina många fäder. Den hade glidit bort från den ende Faderns förbund. Den saknade faderlig kärlek. Ja, ju mer Fadern öste sin kärlek över Israel, desto längre bort från honom vandrade hans utvalde ”son”. Det egensinniga Israel visade med all tydlighet att syndiga människor inte kan hålla ett förbund med Gud. Denna omöjlighet är temat i de inledande kapitlen av Paulus brev till romarna.

Jesus Kristus, Faderns enfödde Son, var den enda människa som fullkomligt uppfyllde lagen (Hebr 4:15; Rom 5:17). Han var den sanne förstfödde (Rom 8:29) av hela skapelsen och av varje skapad varelse (Kol 1:15-16), liksom den förstfödde från de döda (Upp 1:5). Genom sitt verk skapar Jesus en ”församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen” (Hebr 12:23). Matteus (2:15) visar oss hur den himmelske Fadern kallade sin förstfödde och enfödde ut ur Egypten, precis som han en gång hade kallat Israel. Denne Son lyckades där Israel och leviterna misslyckades. Jesus var ”ett ljus med uppenbarelse för hedningarna” och ”härlighet för ditt folk Israel” (Luk 2:32).

Fortsättning i Del 2 →

Noter

¹ Engelskan använder verbets futurum för att uttrycka det som väntas inträffa. Det gör inte den hebreiska grammatiken. Hebreiskan arbetar i sitt verbsystem med begreppen visshet och ovisshet. Av de två är visshet det föredragna uttrycksmedlet för profetia.

² Grekiskans σκιά, ”skugga”, är den bild som uppstår när ljuset skyms och som ger konturen utan detaljer, medan grekiskans σῶμα, ”verkligheten”, är den fysiska kroppen.

³ Här är det grekiska ordet för verkligheten εἰκών, själva bilden i motsats till likheten.

⁴ Citerat i Oswald & Robbert, Luther as Interpreter of Scripture (Concordia, 1982), s. 121.

⁵ Jesaja förutser att det messianska ljuset skulle framträda i Sebulons och Naftalis land, det vill säga Galileen. Matteus citerar Jesaja när Jesus flyttar från Nasaret (i Sebulon) till Kapernaum (i Naftali).

⁶ Också korset som frälsningens redskap, snarare än skammens, är förutsagt. Mose reste upp en kopparorm i öknen för att rädda de döende (4 Mos 21:8-9). Jesus tillämpar detta på den gåva av evigt liv som hans korsfästelse skänker (Joh 3:14-15).

⁷ Påskalammets ben fick inte krossas (2 Mos 12:46; 4 Mos 9:12).

⁸ Under århundradena före Jesu födelse ingrep Gud för att ge eller ändra namn, ofta i samband med avgörande händelser i frälsningshistorien. Herren gav nya namn åt Abraham, ”fader till många” (1 Mos 17:5), åt Sara, ”furstinna [över kungar]” (1 Mos 17:15), och åt Jakob, ”han som kämpar [med Gud] och vinner” (1 Mos 32:28). Många av Gamla testamentets troendes namn var korta satser som utgjorde trosvittnesbörd, t.ex. Elia, ”Min Gud är Herren”. En ängel gav Jesu föregångare namnet ”Johannes”, det vill säga ”Gud är nådig” (Luk 1:13, 60).

⁹ I sitt avskedstal frågade Josua Israel om de ville hålla Guds förbund. När de svarade ja, inskärpte Josua att framgång bara kunde komma genom Guds ingripande. Josua påminde om Abrahams kallelse bort från avgudadyrkan, Israels räddning ur Egypten, hur Bileam stoppades och erövringen av Kanaan.

¹⁰ Bibeln skildrar ledare ärligt, något som forntidens ledare i främmande länder sällan gjorde. Israels ledares misslyckande utgör en avsiktlig kontrast till den fullständiga framgång som Jesus, den fullkomlige smorde, hade.

¹¹ Enligt Mishna, Berakot, viii, 8, skedde detta den 40:e dagen efter att ett gossebarn hade fötts. Maria och Josef följde förmodligen denna sed när de bar fram Jesus, Luk 2:27.