Artikel

Ögonvittnen till historien: konciliet i Nicaea i de antika källorna

Med anledning av 1700-årsjubileet av konciliet i Nicaea · Del 3 av 3

Pastor Dr. Glen L. Thompson

Wisconsin Lutheran Quarterly, årg. 122, nr 4 (hösten 2025) · Del 1 · Del 2 · Del 3

Athanasius, diakon i Alexandria

Det var som en teolog i vardande som Athanasius deltog i konciliet.⁴¹ 400-talets historiker kallar honom Alexanders medhjälpare (så Gelasius och den Anonyma kyrkohistorien) eller rådgivare (Rufinus), men Gelasius säger att det ”erkändes av alla att han hade sin del i kören av dessa heliga män” i Nicaea.⁴² I sin Andra apologi eller Apologi mot arianerna säger Athanasius, som talar om sig själv i tredje person, att arianernas ”hat mot honom ökade kraftigt sedan de hade erfarit hans fromhet mot Kristus vid konciliet som samlades i Nicaea, ty han talade frimodigt mot de arianska vettvillingarnas ogudaktighet” (6). Sokrates skrev att arianerna i Nicaea ”möttes av kraftfullt motstånd från Athanasius” (1.8.13), och Sozomenos (1.17.7) uppger att Athanasius ”tycktes ha den största andelen i överläggningarna” om Arius läror. Ingen ger dock några detaljer, så exakt hur Athanasius deltog är okänt. Först flera år senare, när han hade efterträtt Alexander som biskop (år 328 e.Kr.), kan vi börja följa hans uppgång som både Nicaeas mest vältalige försvarare och den mest uppenbara åskledaren för dess motståndare.

Även om teologiska och apologetiska verk nästan omedelbart började flöda i riklig mängd ur hans penna, dröjer det ett kvartssekel efter Nicaea innan konciliet blir ett huvudtema i Athanasius skrifter. Det finns till exempel inget omnämnande av Arius eller konciliet i hans berömda Om inkarnationen, som tycks ha skrivits strax efter konciliet,⁴³ och knappt något omnämnande i hans tre Tal mot arianerna, skrivna i slutet av 330-talet och början av 340-talet. Först i hans Till försvar för den nicenska definitionen (De decretis), en samling dokument sammanbundna av korta berättande avsnitt från början av 350-talet, ändras detta.⁴⁴

Efter en kort inledning skriver Athanasius:

Detta är nu vad som hände Eusebius [av Nikomedia] och hans anhängare vid konciliet i Nicaea: Eftersom de var stridslystna i sin ogudaktighet och försökte kämpa mot Gud, var deras terminologi helt irreligiös. Men de församlade biskoparna, som var omkring 300 till antalet, krävde milt och kärleksfullt av dem att de skulle förklara och försvara sig på ett gudfruktigt sätt. Knappt hade de emellertid börjat tala förrän de blev dömda, och den ene sade emot den andre. Då teg de, generade över sitt kätteri, och genom sin tystnad bekände de den skam som hade drabbat deras irrlära. Därpå förkastade biskoparna deras påhittade uttryck och ställde mot dem fram den sunda och kyrkliga tron. (Decr. 2.6–3.2)

Detta bekräftar vad Konstantin hade skrivit till kyrkan i Nikomedia om deras biskop Eusebius försök att vid konciliet främja sina oortodoxa åsikter.⁴⁵ Och sedan tillägger Athanasius omedelbart:

Eftersom alla undertecknade den [Nicaeas trosbekännelse], undertecknade även Eusebius och hans anhängare den med just de ord som de nu klagar över: ”ur väsendet” och ”ett till väsendet” och att ”Guds Son varken är skapelse eller verk, inte heller en av de ting som har blivit till, utan att Ordet är en avkomma ur Faderns substans”. Och vad som verkligen är märkligt: Eusebius av Caesarea i Palestina, som dagen innan hade förnekat men senare undertecknat, sände ett brev till sin kyrka och sade att detta var kyrkans tro och fädernas tradition, och han bekände offentligt att de tidigare hade farit vilse och förhastat stridit mot sanningen. (3.2–3)

Här får vi en välkommen bit kronologi. Athanasius tycks placera debatten med biskopen av Nikomedia först, tätt följd av diskussionen kring den andre Eusebius (av Caesarea). Den senare vägrade först att godta någon formulering med termen homoousios och lade fram sin egen trosbekännelse utan den, bara för att få den förkastad. Efter ytterligare en dags diskussioner blev han sedan övertygad om att godta bruket av homoousios och gick med på att underteckna konciliets trosbekännelse. Hans brev till kyrkan i Caesarea tycks också ha sänts mycket kort därefter.

Athanasius De decretis fortsätter sedan med att övergå till Athanasius egen teologiska utläggning om de kristologiska punkter som stod på spel. Han återvänder till Nicaea och Arius anhängare i början av avsnitt 18, där han säger:

Eusebius och hans följeslagare hade alltså tidigare blivit utförligt förhörda och hade överbevisats [om felaktig lära], som jag sade tidigare. Men nu undertecknade de, och efter denna sinnesändring höll de sig tysta och drog sig tillbaka. … De ovannämnda oandliga uttrycken hos Kristi fiender visades alltså, både då och nu, vara helt och hållet hädiska. Däremot kommer det som konciliet skrev och fastställde mot dem, när det noggrant granskas, att befinnas sammanfatta sanningen fullständigt, särskilt om man ägnar flitig uppmärksamhet åt den situation som gav upphov till dessa uttryck, vilken var rimlig. Den var som följer. (18.1, 5)

Athanasius förklarar sedan för sin samtida publik (ca 350) varför lärosatser med rätta kan använda ord som inte finns i Skriften, så länge de förstås som uttryck för begrepp som är skriftenliga. Därefter förklarar han i avsnitt 19 varför konciliet beslutade att låta uttrycket ἐκ τοῦ πατρὸς μονογενῆ följas av de förklarande orden τουτέστιν ἐκ τῆς οὐσίας τοῦ πατρός. I följande avsnitt (20) berättar han hur arianerna ”ertappades med att viska till varandra och blinka med ögonen om att ’lik’ och ’alltid’ och ’kraft’ och ’i honom’ liksom förut var [uttryck] gemensamma för oss och Sonen, och att det därför inte var något svårt för dem att godta dessa”. Som en följd av detta ”tvingades” de rättrogna biskoparna ”återigen för sin del att samla Skrifternas innebörd och att ännu mer exakt uttrycka och skriva om det de tidigare hade sagt, nämligen att Sonen är homoousios med Fadern”. Vid traktatens slut, efter ett avslutande lovtal över det nicenska konciliets ”nit för sanningen” (32), bifogar han tio dokument, de flesta från 325 strax efter konciliet – våra tidigaste bevarade avskrifter av de flesta av dessa brev.⁴⁶

Ett decennium senare, omkring 360, skrev Athanasius ytterligare ett apologetiskt verk, denna gång en analys av de nyligen hållna tvillingsynoderna 359, Om synoderna i Ariminum och Seleukia (de Synodis). I det ger han vårt enda bevarade längre utdrag ur Arius Thalia (15). Den pågående arianska konflikten fick honom att ta med dokumentariskt material från den tidigare perioden – Arius tidiga brev till Alexander (16 = Dok. 1) samt en rad andra korta brevfragment från åren då kontroversen utvecklades (Doks. 6, 7, 11 och 16, alla i avsnitt 17). Han ger också texter och analyser av åtta senare trosbekännelser från olika kyrkomöten, alla avsedda att ersätta Nicaeas. Vi finner alltså mycket av intresse om bakgrunden till konciliet och den arianska kontroversen, men lite om själva konciliet. Ändå visar detta verk hur Nicaeas ställning fortsatte att växa. De rättrogna biskoparna vid kyrkomötet i Ariminum (Rimini) 359 framhålls som ett föredöme för att de hade förklarat: ”Nya krav på kyrkomöten kommer inte längre att cirkulera, ty biskoparna i Nicaea har förekommit dem en gång för alla och gjort allt som behövdes för den katolska kyrkan” (8). I avsnitten 36 och 45 sammanfattar Athanasius åter de debatter som ledde fram till ”ur Faderns ousia” och homoousios, men tillför inga nya detaljer.

I sitt Brev till biskoparna i Egypten och Libyen (361) varnar Athanasius för spridningen av en ny trosbekännelse avsedd att ”kasta en skugga över konciliet i Nicaea och den trosbekännelse som då framlades mot det arianska kätteriet” (5). När han ungefär samtidigt skrev sin Tomos till folket i Antiokia, där en allvarlig schism pågick, sade han att man i strävan efter enhet inte borde kräva något utöver ett godtagande av den nicenska trosbekännelsen (4). Året därpå råder Athanasius också, i ett brev till den nye unge kejsaren Jovinian, denne ”att av oss lära känna den katolska kyrkans tro, … den tro som fäderna bekände i Nicaea” (1), och försäkrar honom att den innehåller den tro som ”predikats sedan urminnes tider” och att ”kyrkor överallt” instämmer i den (2). Han avslutar med att bifoga själva trosbekännelsen (3).⁴⁷

Omkring 369 skrev den åldrade biskopen en sista betydande traktat, ett Brev till biskoparna i Afrika, som återigen förkunnar att de nicenska biskoparna andades ”Skriftens ande” (5) när de fördömde de arianska lärorna.⁴⁸ De hade lärt att ”Ordet inte var en skapelse/skapad varelse” (4) och fördömt de arianska idéerna att Ordet skapades av intet (liksom resten av skapelsen), att det fanns en tid då han inte existerade och att han till sin natur är föränderlig (5). Dessa biskopar ”samlade ur Skriften de ställen” som visade att dessa läror var falska, och de gjorde inte detta på egen hand, utan också genom ”vittnesbördet från fäderna” (6). Till och med Eusebius av Caesarea hade tvingats medge inför sin hemkyrka att homoousios hade använts av tidigare rättrogna fäder (6). Därför kan han dra slutsatsen att ”detta koncilium i Nicaea i sanning är en bannlysning av varje kätteri”, och han utsträcker det till och med till läror om den helige Ande, som vid slutet av 360-talet hade börjat bli en stridsfråga.

Sammanfattningsvis kan vi säga att även om Athanasius omfattande författarskap tillför förvånansvärt få nya detaljer, ger det en allmän bekräftelse av vår bild av konciliet. Det dokumenterar också den växande betydelse som tillmättes konciliet och dess trosbekännelse som prövostenar för rättrogenheten. Som han säger om Nicaea i ett annat brev från 370, detta till en viss Epictetus, var Nicaea ”ett segermonument över allt kätteri, men särskilt över det arianska” (1).⁴⁹

Eustathius av Antiokia

Det är Theodorets Kyrkohistoria (1.7.18–8.6) som återger ett kort citat om konciliet från en fjärde deltagare, Eustathius av Antiokia. I en utläggning av Ords 8:22⁵⁰ i ett verk mot arianerna ger Eustathius en kort tillbakablick på händelserna vid konciliet. Sedan han bekräftat att det förekom en het debatt med Eusebius av Nikomedia nämner han att denne också lade fram en trosbekännelse. Eustathius citeras på följande sätt:

När det största konciliet sammankallades i Nicaea, samlades omkring 270 biskopar. … När de började undersöka trons natur, fördes Eusebius [av Nikomedia] formulering fram. Den innehöll oförtäckta bevis på hans hädelse. Dess offentliga uppläsning vållade åhörarna stor sorg, eftersom den avvek från tron samtidigt som den drog varaktig skam över sin upphovsman. Sedan den eusebianska ligan tydligt hade blivit överbevisad och deras ogudaktiga skrift hade rivits sönder inför allas ögon, förenade sig några av dem, under förevändning att bevara freden, i att tysta alla de skickligaste talarna. Ariomaniterna,⁵¹ som fruktade att de skulle drivas ut ur kyrkan av ett koncilium med så många biskopar, skyndade sig fram för att anatematisera och fördöma de läror som hade fördömts, och de undertecknade enhälligt trosbekännelsen. På så sätt behöll de sina biskopsstolar genom det skamligaste bedrägeri, trots att de borde ha avsatts.⁵²

Kanonerna och konciliets brev till kyrkan i Alexandria (Dok. 25)

Som vi har sett sände kejsaren ut kejserliga brev för att tillkännage konciliets beslut för de olika kyrkorna. De tjugo kanoner eller beslut som antogs om andra, mer praktiska frågor spreds också vida. De upplyser oss om att en rad andra frågor diskuterades, rörande olika aspekter av prästerskapets behörighet (kanon 1), dess rätta ordination och kallelse (2, 4, 9), dess rätta uppförande (3, 15–18) och dess avsättning från ämbetet (5, 10). Riktlinjer för regional kyrklig förvaltning och tillsyn diskuterades också och fastställdes (6–7). Vägar för återupptagande av lekfolk som på olika sätt hade avfallit (11–14), för botfärdiga anhängare till Paulus av Samosata (19) och för det schismatiska novatianska prästerskapet fastställdes också (8). Dessa diskussioner nämns inte i ögonvittnesskildringarna, som fokuserade på de tre huvudpunkterna på dagordningen – Arius, melitianerna och påskfirandet.

Slutligen finns ytterligare ett brev bevarat, skrivet i konciliets namn och specifikt ställt till kyrkan i Alexandria, brännpunkten för flera av de centrala frågor som behandlades. Athanasius (Decr. 36) och flera senare kyrkohistoriker⁵³ bevarade detta brev. Även om brevet återigen ger oss mycket lite ny information, bekräftar det den bild som de andra ögonvittnen som diskuterats ovan ger: att det var Konstantin som sammankallade konciliet; att den första punkten på dagordningen var att i kejsarens närvaro granska ”ogudaktigheten och orätten hos Arius och hans anhängare”; att det enhälligt beslutades att han och hans kätterska påståenden (och två av hans obotfärdiga anhängare, Theonas av Marmarika och Secundus av Ptolemais) skulle anatematiseras (3); att konciliet också behandlade ”förhastade handlingar av Melitius och dem som ordinerats av honom” (5) och att det, ”rört av medlidande”, tillät honom att behålla sin ställning och fann milda sätt att återinlemma prästerskapet i hans läger (6–10); att påskfirandet också hade ”samordnats” och ”lyckligen avgjorts genom era förböner” (12); att alla de övriga förordningarna och besluten skulle förklaras för alexandrinerna av ”vår Herre och högt ärade medtjänare och broder Alexander, eftersom han har deltagit i allt vi har gjort och i själva verket har varit en ledare” (11).

Den detaljerade beskrivningen av återintegreringsprogrammet för Melitius och hans prästerskap är den mest värdefulla nya informationen. Melitius själv fick behålla titeln biskop, men på grund av ”hans tidigare oordning och på grund av det förhastade och ombytliga i hans karaktär” fick han inte delta i några ordinationer eller befatta sig med några andra kyrkliga angelägenheter utanför sin egen stad (6, 10). De som han hade ordinerat skulle vigas på nytt av det lokala legitima (dvs. katolska) prästerskapet och kunde därefter fortsätta att tjäna i sina tidigare uppgifter, även om de skulle vara underordnade det prästerskap som hade blivit korrekt tillsatt av Alexander (7). De måste göra allt i samförstånd med de lokala katolska biskoparna och prästerskapet. Om en sådan melitiansk präst visade sig lydig mot denna ordning, kunde han, när den katolske prästen över honom dog, avancera och ta hans plats, men endast med tillstånd av biskopen av Alexandria (9).

Observera att även om både Arius och Melitius sågs som upphovsmän till splittring och båda pekades ut vid konciliet som ytterst vilseledda och skadliga för kyrkan, behandlades de på två mycket olika sätt. När det gällde Arius var det en fråga om lära, och därför fördömdes och anatematiserades han och de av hans anhängare som förblev obotfärdiga i sin undervisning. När det gällde Melitius var det en fråga om kyrklig ordning och broderligt förfarande, och därför erbjöds han och hans prästerskap, ”rört av medlidande” (6), en väg tillbaka in i kyrkan, precis som novatianerna i kanon 8.

Avslutning

Även om vi skulle önska fler ögonvittnesskildringar av kyrkans första stora koncilium, räcker de vi har för att bekräfta den allmänna framställningen hos de tidiga kyrkohistorikerna, som ett sekel senare gav mer fullständiga bilder. Denna studie har försökt att vara ärlig om deras brister. Man kan förstå varför de som vill vara skeptiska till all säker kunskap om händelserna kan tillfredsställa den lusten. Men trots bristen på detaljer på många områden hänger de pusselbitar vi har ihop, även om vi har många dubbletter och andra bitar har gått förlorade. Vi har få belägg för att de många motståndarna till den nicenska kristologin öppet ifrågasatte det som ägde rum. Endast Philostorgios, som skrev flera generationer senare, hävdade att de rättrogna hade tillgripit vissa påtryckningar, och även han medger att de arianer som undertecknade trosbekännelsen där gjorde det med dubbelhet.⁵⁴

När vi nu firar 1700-årsjubileet av konciliet och dess trosbekännelse kan vi göra det i förvissning om att vi känner till huvuddragen i vad som ägde rum där och vad som beslutades. Tack vare alla moderna utgivare har vi nu också textkritiska utgåvor av alla de antika källor som behövs att arbeta utifrån – och rimliga, om än något ålderdomliga, engelska översättningar. Det var förvisso ingen fullkomlig sammankomst, men det faktum att den ihågkoms med tacksamhet av nästan varje gren av kyrkan på jorden vittnar om dess betydelse. Trosbekännelsen skulle revideras betydligt femtiosex år senare, men den skulle ändå behålla den grundläggande struktur och terminologi som hade arbetats fram 325. Biskoparna i Konstantinopel 381 och vid de ekumeniska koncilier som följde var orubbliga i sin hållning att den i sin slutliga form fortfarande var trosbekännelsen från Nicaea. Och vi gör rätt i att betrakta den så än i dag.

Noter

⁴¹ Det har föreslagits att Alexander av Alexandrias tidiga synodalbrev Ἑνὸς σώματος (Dok. 2.2, ca 320), som redogjorde för Arius läror, i själva verket skrevs av Athanasius, som då fortfarande var biskopens unge diakon och möjligen hans sekreterare.

⁴² Gelasius, Eccl. hist. F12; Anonyma kyrkohistorien 2.11.8; Rufinus, Hist. 10.5. Även Sokrates sade att arianerna i Nicaea ”möttes av kraftfullt motstånd från Athanasius”, vilket antyder att han spelade en viktig roll där (Eccl. hist. 1.8.13).

⁴³ Om inkarnationen är svår att datera. Den innehåller inga hänvisningar till den arianska kontroversen, men om den skrevs innan den arianska kontroversen började, skulle Athanasius fortfarande ha varit tonåring när han skrev den. Men om han skrev den efteråt, varför hänvisar han då inte till den arianska kontroversen, särskilt som traktaten behandlar ämnen som diskuterades i kontroversen? Barnes (Athanasius and Constantius: Theology and Politics in the Constantinian Empire [Cambridge: Harvard University Press, 1993], 13) framför hypotesen att Athanasius skrev den strax efter konciliet i Nicaea (ca 326–28), när det för en kort tid tycktes som om kontroversen var löst. Enligt denna uppfattning använde Athanasius tillfället till att visa sin teologiska skicklighet, eftersom han räknade med att efterträda Alexander som biskop av Alexandria (vilket han gjorde 328). Han hänvisade inte till kontroversen eftersom Arius var i landsflykt och det skulle ha varit överflödigt att vederlägga honom.

⁴⁴ Den textkritiska utgåvan är Opitz i Athanasius Werke 2.1–2, s. 1–45. Decr. kan ha skrivits omkring 352 för Liberius, den nyligen upphöjde biskopen av Rom. Den romerske biskopen hade fått ett brev från de österländska arianska biskoparna som fördömde Athanasius på en rad olika punkter, och Decr. var Athanasius skriftliga försvar.

⁴⁵ Se ovan om Dok. 31 = Decr. 41.1–17, särskilt avsn. 14–15.

⁴⁶ Denna samling innehåller (i ordning) Eusebius av Caesarea till sin församling (Dok. 24), de två breven från Alexander av Alexandria (Dok. 2.1, 2.2), det nicenska konciliet till kyrkan i Alexandria (Dok. 25), konciliets trosbekännelse (Dok. 26) och de fem brev från Konstantin som skrevs strax efter konciliet (Dok. 29, 28, 27, 31, 32). Endast de två tidiga breven från Alexander mot Arius är inte från tiden omedelbart efter konciliet. Intressant nog upprepas inte de två brev som Eusebius infogade i sin Vit. Const. (Dok. 19, 30) av Athanasius, vilket kanske tyder på att han utgick från att hans läsare kände till Eusebius kejsarbiografi över Konstantin.

⁴⁷ Till biskoparna i Egypten och Libyen = Athanasius Werke 1.1, 1–64 (grekiska) och NPNF² 4:223–35 (engelska); Tomos ad Antiochenos = Athanasius Werke 2.8, 340–51 och NPNF² 4:483–86; Epistula ad Jovianum = AW 2.8, 352–56 och NPNF² 4:567–68.

⁴⁸ Grekisk text i Athanasius Werke 2.8, 322–39 och engelsk översättning i NPNF² 4:488–94.

⁴⁹ CPG 2095 (G. Ludwig, red., Athanasii epistula ad Epictetum [Jena: H. Pohle, 1911] och PG 26:1049–69; engelsk översättning i NPNF² 4:570–74 [Ep. 59]): ”Den tro som där [i Nicaea] bekändes av fäderna enligt de gudomliga Skrifterna är i sig själv nog för att på en gång omstörta all ogudaktighet och grundlägga den gudfruktiga tron på Kristus. … Ingen synod bör åberopas i den katolska kyrkan utom den som hölls i Nicaea” (1).

⁵⁰ ”Herren hade mig vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden” (SFB15).

⁵¹ Om denna skrift av Eustathius tillkom innan han avsattes av ett kyrkomöte år 330, skulle detta vara det första bevarade belägget för denna nedsättande term om Eusebius av Nikomedia och andra anhängare av idéer liknande Arius.

⁵² Theodoret, Eccl. hist. 1.7.18–8.6, som avslutar: ”detta är den store Eustathius ord”. Även om Eustathius bara talar om Eusebius, måste detta ställe syfta på biskopen av Nikomedia, som efter Arius fall blev kättarnas ledare, och inte på Eusebius av Caesarea. Det större sammanhanget i Theodorets berättelse gör också detta klart.

⁵³ Sokrates, Eccl. hist. 1.9; Theodoret, Eccl. hist. 19.2; Anonyma kyrkohistorien 2.34.2.

⁵⁴ Philostorgios (Bidez, Philostorgius, 1.9) uppger att Eusebius av Nikomedia, Theognis av Nicaea och Maris av Kalcedon ”gick över” från sina arianska kamrater till konciliets ståndpunkt, men ”gjorde det med list” och ”dolde” sin homoiousios-tro när de använde termen homoousios.

Pastor Dr. Glen L. Thompson sändes till Lusaka i Zambia, där han tjänade i sex år (1977–1983). Medan han studerade antikens historia vid Columbia University grundade han den första WELS-församlingen i New York City. Hans två stora kärlekar – mission/evangelisation och vetenskapliga studier – skulle fortsätta att vägleda honom i hans tjänst när han undervisade vid Michigan Lutheran Seminary och Wisconsin Lutheran College och startade det som i dag är WLS Pastoral Studies Institute. År 1999 blev han inbjuden att föreläsa för SALEM i Hongkong, och detta inledde en rad undervisningsbesök som slutade med att han tjänade på heltid vid Asia Lutheran Seminary som akademisk dekan och professor i Nya testamentet och kyrkohistoria (2011–2020). Som pensionär fortsätter han att undervisa inom världsmissionen och i programmet Grow in Grace vid WLS, samtidigt som han forskar, skriver och driver sina webbplatser www.fourthcentury.com och www.PaulineRoads.com. Hans många böcker finns på hans författarsida på Amazon.

Först publicerad i Wisconsin Lutheran Quarterly, årg. 122, nr 4 (hösten 2025).

Bibelcitat återges enligt Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15).